Det är som om den studsigt dansanta musiken de skruvar fram i sin maskinpark kräver en intim inramning för att verkligen engagera.
Som upplagt för succé när de kliver upp på Hugos minimalt tilltagna scen inför ett hav av vita studentmössor med andra ord. Klubbspelningar och Slagsmålsklubben brukar vara ett vinnande koncept.
Men det här är tyvärr inte någon av orkesterns mest inspirerade kvällar.
Det kan tyckas märkligt, det är ändå halvt om halvt hemmaplan och publiken är engagerad, men glöden finns inte riktigt där hos bandet som har en lång sommarturné framför sig.
Frej Larsson som brukar vara den levande definitionen av galenskap verkar rent av trött. Visst, vid ett tillfälle klättrar han upp på högtalarriggen, händerna viftar och det halsas girigt ur en vinflaska, men en spelningen med Slagsmålsklubben brukar innebära mer än så. Björn Nilsson är i alla fall sitt gamla vanliga svamlande jag när han greppar mikrofonen. Han håller låda om allt och inget, från haschrökande till högläsning ur första bästa tidning han snubblat över. Han är kul.
Musiken är också kul. Speciellt i låtarna som publiken är som mest bekanta med. ”Kom igen kommissariens” energiska tempo kan få vilket dansgolv som helst att svettas, ”Hänt” är en sådan där lycklig dänga som det inte går att lämna utanför setlistan och ”Sponsored By Destiny” får Hugos golv att svaja på ett sätt som jag inte känt sedan Melody Club rev av ”Destiny Calling” för ett gäng år sedan (utan att göra någon som helst jämförelse de här två banden emellan).
Märkligt nog utelämnas dock adelsmärket ”Övningsköra”, men jag antar att alla sagor har ett slut och denna melodi kanske har gjort sitt i setlistan efter lång och trogen tjänst. De rusigt firande studenterna verkar i alla fall inte bry sig särskilt mycket om det.
Och hade det inte varit för att det är närmare tio år sedan jag tappade bort min studentmössa hade jag nog också struntat i en utebliven dunderhit och fortsatt in i fyllan och villan och natten hög på det som Slagsmålsklubben ändå bjöd på.