Oscar Wildes berättelse om jätten med den extraordinära trädgården som inte lät barnen leka har skrivits om till en historia om två pojkar och skrothandlaren. Eller är det egentligen samhället barnen nu stängs ute från? Är det möjligheter och framtiden barnen inte får ta del av i det fattiga Storbritannien? Regissör och manusskribent Clio Barnard dyker upp från ingenstans utan längre erfarenhet. Hennes första långfilm är denna slående samhällsskildring.
”The Selfish Giant” är en debut det fullkomligt lyser om. Filmen påminner om Ken Loach, Andrea Arnold, Mike Leigh och Lynne Ramsays verk men här finns en intressant dimension. Clio Barnards film må utspelas i en kontext där hoppet flytt men den handlar lika mycket om vänskapen mellan huvudkaraktärerna Arbor och Swifty.
Kompisarnas tillvaro är sönderklottrat av missär. Livet är permanent täckt av mörka moln. Arbor är uppenbart drabbad av någon eller några bokstavskombinationer och allt samhället förmår att göra är att stänga av honom från skolan. Hans stökige bror säljer medicinen, modern har lagt sitt hopp om sonen på Swifty som är den ende som kan nå honom när han gömmer sig under sin säng för att fly allt elände. Swifty kommer från en sjubarnsfamilj där föräldrarna inte ens har råd att betala elräkningen. Middagen består av en klick burkbönor och skrik från våldsamme fadern. Båda pojkarna är mobbade i skolan, men medan lille Arbor kämpar mobbarna till tystnad är Swifty en mer tillbakadragen karaktär som vänder andra kinden till. Trots allt är den starka vänskapen mellan pojkarna en värmekälla. Generellt är Barnard noggrann med att göra socialrealismen mer tillgänglig genom att balansera den med kärlek. Ja allt har gått helt fel, men i små stunder syns också ömhet mellan vänner, barnen och vissa föräldrar. Situationen blir mer trovärdig, lättare för tittaren att relatera till och svärtan på något sätt mer gripbar.
Det mesta är så otroligt rätt i denna häpnadsväckande debut. Fotot är bedövande vackert. Clio Barnard har känsla för när en närbild passar och när kameran behöver distans. Skådespeleriet överlag är mästerligt, speciellt av Conner Chapman och Shaun Thomas i huvudrollerna. Alla agerar som om de lever i karaktärernas verklighet, som om kameror eller filmteam inte fanns precis utanför bilden. Manus och scenografi är drivna, katastrofen hägrar bortom horisonten samtidigt som tittaren hålls kvar i nuet. Det finns till och med en scen där skitiga Bradford blir till en modern ”Ben Hur”.
Inte mycket är kvar av Wildes saga egentligen. Språket skulle chocka honom, så även gråskrotiga landskapet och den grova atmosfären. Andemeningen är kvar. Barnard liksom Wilde mixar det sagolika med realism på ett magiskt sätt. Med detta facit i hand blir uppföljaren svårt att vänta på.