Skratt är väl inte så kul alla gånger

Det måste bero på att jag är så himla rolig själv. En jättekul typ.
Jag skrattar aldrig när jag läser en rolig bok. På sin höjd kan jag tänka att det där var fyndigt skrivet. Där skrev han/hon en rolig mening. Där skruvade han till situationen så den blev väldigt skojig.
Men skratt? Aldrig. Ett leende? Inte så det känns.
Det står ju bakpå boken att den ska vara så rolig, det skrivs om filmen att man garvar så man slår sig på knäna. Gör man? Då är frågan om det verkligen är som jag tror att det är just jag som sitter inne med den verkliga kunskapen om vad som är roligt eller om jag är en av dom som inte fattar vad som är kul. En sån som skrattar när ingen annan gör det, en sån som säger kul saker och skrattar jättemycket själv eller förväntar sig det fast sen är det ingen som skrattar.

Hu! Skräckscenario, men visst vet någon mer än jag vad jag menar? Någon?
Vad är då kul? Som när jag läste Hornbys senaste och tyckte det var rätt kul när dom stod där och gafflade om varför dom skulle ta livet av sig. Inte så man garvade, men rätt kul. Författarens stil och översättarens träffsäkerhet i språk.
Och det är väl det som är kärnan. Hur man lägger fram det.
Alla vet vilka som kan berätta en historia på rätt sätt, och på fel sätt. Svåra är de som anstränger sig för att vara goda berättare. Det måste komma inifrån.
Alltså, kraven på rolighet är stora och starka.
En del har roligt jämt. Då undrar jag om dom har roligt nån gång.

Fast tjejer i fnitteråldern kan man le lite grann åt. De får en att minnas. Även om man inte kommer ihåg vad det var som var så roligt, men det var väl nån förpubertetsspänning.
Andra ser ut som om dom aldrig nånsin har skrattat, utom kanske om dom har sett någon slå sig eller så.
Vad är då det roligaste av allt som finns? Alltså av sånt som gör att man exploderar av skratt?
Jo, det måste vara en överraskning. Gärna kopplat till någon allmän erfarenhet, alltså att många känner sig träffade av att någon kan skoja "på spiken" med just det.
Humor, vet den rolige, visste förstås Tage D., är något mycket allvarligt.
Kurser? Glöm det, fast det finns skrattkurser har jag hört. Otroligt. Skämtsaker? Hjälp! Elakheter? Ger bara lågsinta fniss.
Glädje då? Något helt annat, det kan man väl beskriva som den där varma känslan från någonstans längst in, det kan vara djup som om all jordens frid hittat in, eller lätt som när man får ett speciellt leende av någon man gillar eller känner att saker man jobbat med funkar, kanske efter slit och oro. Fast inte på flabbvis som när man läser Tre män i en båt.

Har du kul på jobbet? sa nån.
Ofta, men på ett lågmält vis måste sägas. Fast vid fikat nån gyllene gång... Och just det där när en stökig och jobbig dag landar rätt. Man kan bli lätt och glad då.
Svårt alltså, men skratt som kommer från magen och ända inifrån, det är faktiskt bättre än alla mediciner. Det konstigaste är att det överhuvudtaget är möjligt att skratta samtidigt som vi tycker oss vara inkännande och medlidande med både det nära lidandet och det som är där långt borta.
Men jo, det går. Så måste det ju vara.