Skidresan minns jag bäst
- Men du har ju åkt skidor förut, försvarade han sig när jag påpekade dumheten.
Min ilska ökade när jag läste informationen om skidskolan. "Du kan redan åka lift och vi finslipar parallellsvängarna i blå backar". Jag kunde inte åka lift, jag kunde inte ta mig nedför en grön backe och vad fasen är en parallellsväng?
Den stora dagen kom och jag var tvungen att ta mig nedför en backe, på ett par skidor, för att överhuvudtaget komma till skidskolan. Det var då den uppenbarade sig. Branten! Det säkraste sättet när man inte vet hur man får stopp på ett par skidor är att slänga sig ner och det gjorde jag. Det var bara det att jag sen inte kom upp. Jag försökte och försökte och skidskolekamraten kom med goda råd, men jag blev bara mer frustrerad. Till slut låg jag där i backen och grät som ett barn.
På ett eller annat sätt tog jag mig sen ner och vi kom i tid till skidskolan. Kamraten hade insett allvaret och gick direkt fram till skidläraren och sa att vi hamnat i en för svår grupp. Han insisterade på att vi skulle vara med första dagen så han kunde göra en bedömning. Så fick det bli och med skräckslagen blick stod jag plötsligt i en lift, sist av alla i gruppen eftersom jag vägrat en lång stund. Det vore att överdriva att säga att det sedan gick bra och att stilen var snygg, men jag tog mig både uppför och nedför flera gånger. Första dagens skidskola var slut.
- Det där gick ju bra. Du klarar att vara med i den här gruppen, berömde skidläraren innan jag skulle hoppa på transportliften som skulle ta mig framåt på en raksträcka. Dunk! Där låg jag, intrasslad i skidor och stavar. Stoppade hela kön och kom inte upp. Skidläraren fick slutligen lyfta upp mig. Det blev inte den enda goda gärning han fick göra mot mig under veckan.
Så jobbar vi med nyheter