Skickliga duellanter i Sjostakovitj
Norrköpings SymfoniorkesterDirigent: Pietari InkinenMusik av Sjostakovitj och SibeliusDe Geerhallen
Först spelades Sjostakovitjs Symfoni nr 1 f-moll. Det är massiv musik som med full kraft fyllde salen. Den första satsen spelades med kristallklar klang och knivskarpa insatser. Denna tydlighet fanns sedan med symfonin igenom och blev än mer tydlig när de olika soloinstrumenten profilerade sig.
I den andra satsen duellerade träblåsarna mot pianot i en flygande, flängande kamp där rasande skickliga musiker fick prägla spelet. Det vittnar snabba och smidiga inbromsningar om. Dirigenten Pietari Inkinen ledde med generösa famntag och är en stolt förare av taktpinnen.
Den tredje satsen blev extra levande tack vare att alla soloinslag så tydligt plockades fram. Det måste vara roligt att få spela en symfoni som så tydligt pekar ut så många av orkesterns enskilda medlemmar.
Efter paus fick vi höra Symfoni nr 2 av Sibelius. Utan att för den skull upplevas som tung måste jag säga att det fanns verklig tyngd i framförandet. Klangen var varm och fast, inte hård och vulgär. Omedelbart i den första satsen lade man ribban för resten av verket och den hamnade högt. Vidare in i andra satsen, som spelades energiskt och samlat, fick man in mycket luft i ackordklangen. Älskvärda träblåspassager ledde oss vidare in i musik med en tungsint dignitet som fick plats att breda ut sig.
Vivacissimo - då går det undan och orkestern kastade sig omedelbart och tveklöst in i närkamp med den flyende notbilden. Jag tyckte att framförandet av Sjostakovitj-symfonin före paus på något sätt spillde över en del på Sibelius när det gäller pregnans och tydlighet i insatserna.
Finalens makalöst utdragna crescendo är en stegring som heter duga. Inkanen lyckades hålla ihop, men framför allt -- hålla emot så att inte händelseförloppet kantrade i förtid. Han fokuserade på den ljusa uppåtgående klangen ända till slutet och sög musten ur Sibelius med den äran.
Så jobbar vi med nyheter