Skicklig variant av spökhusfilm

Skildring av moderns psykos, bland mystiska barngestalter, bågnande dörrar och den nedtystade grymheten och tragiken i barnhemmets historia, visar med vidskepelsehistoriens ruskiga tydlighet att gamla försyndelser drabbar de efterlevande. Belén Rueda gör starkt intryck som den sörjande modern, som med alla medel söker sin försvunne son i barnhemmet där hon själv växt upp. Det mesta ses med hennes ögon. Ska vi tro eller misstro henne? Sympatisk är hon i alla fall ända fram till slutet som skuldbelägger henne. Man bör lyssna på barn, även när de fantiserar. Det kan ligga viktiga saker bakom. Barnhemmet är konstfullt fotograferad och berättad i modern, rask stil, med tydlig förmåga att i några få bilder få fram barns lekfullhet och elakhet, inbillningsskräck i stort hus med många krypin, hårt prövad moderskärlek, familjekris och moderns ödesdigra val att gå i barndom för att återfå sonen. En viktig bihandling, om en hämndlysten mor med vanställd son, tillför drag av detektivhistoria. Tragiken i modersgestalten är nog det enda riktigt originella i filmen. I övrigt är den tydligt beroende av förebilder som The Others (2001), Poltergeist (1982), Det spökar på Hill House (1963), De oskyldiga (1961) och Henry James novell Skruvens vridning (1898). Men den som både kan en tradition och kan föra den vidare med mer kunnande än många andra ska förstås ha erkännande. Barnhemmet visar jämte [REC] (2008), Pans labyrint (2006) och The Devil´s Backbone (2001) att Spanien kommer starkt som skräckfilmsproducent som omväxling till asiatiska rysare om svarthåriga spökkvinnor och så.

Information till våra läsare

Skicklig variant av spökhusfilm