Skicklig debut men föga minnesvärt

En ganska bra men inte minnesvärd debut av en talangfull belgisk regissör. Det är i mycket en smaksak om man till slut tycker att filmen antingen är välgjord på ytan men grund i tanken, eller full av skickligt antytt allvar.

Det handlar om en belgisk boskapsuppfödare och muskelknutte, Tjurhuvudet kallad, hans förfärliga personliga tragedi,  bristande självinsikt, omogna idéer om manlighet, osunda fixering vid en kvinna och missbruk av hormonpreparat. Det blir en tung, konsekvent och ödesmättad bild av manlig frustration, melankoli och våld. Det avsiktligt övertydliga blandas med antydningar samt spaning, i vanlig polisfilmsstil, på olaglig handel med hormonpreparat. Mycket intressantare är uppfödarens gamle vän, nu polistjallare, som lever ett minst lika svårt liv, fyllt av lojalitet, skuld, feghet och frustrerad homosexualitet.
Fotot blandar lokalfärg från trist landsbygd och landskapsvyer som fungerar som en sorts tankepauser. Med överexponerade bilder och urblekta färger vill regissören få bort slätstruken realism ur filmen. Den stileffekten blir snart trist och överskattad. Roskams starka sida är framför allt hans säkra blick och öra för hur fåordiga, nackstyva eller yrkeskriminella män samtalar och umgås. Minimal användning av musik bidrar till den konstfullt uppbyggda stämning av instängdhet, hot, vilande styrka och annalkande katastrof.

Roskam har lärt mycket av Scorseses och Michael Manns maffiafilmer. Men mest liknar Bullhead historierna om våldsamma mäns ensamhet och mödosamt uppnådda insikt i dansken Nicolas Winding Refns filmer, främst den nu glömda Bleeder (1999) men även Pusher (1996), fast Roskam lägger till en tragisk förhistoria som åskådaren får veta efterhand. I bakgrunden finns  mästerverket i ämnet, Scorseses Tjuren från Bronx (1980), samt många socialmelodramer om mänskligt elände i socialt eftersatt landsbygdsmiljö.