Ibland blir jag så glad när jag läser en roman. Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man är just en sådan bok. Den där härliga känslan som dröjer sig kvar när sista sidan är läst. Känslan av att "jaha, behöver det inte vara märkvärdigare än så här. Då kanske jag också skulle kunna skriva en bok".Men självklart ligger svårigheten just i att kunna skriva enkelt om den händelselösa vardagen och ändå behålla läsarens intresse, vilket Helle Helle lyckas med. Det skenbart trista och banala döljer också andra sanningar. Boken börjar dramatiskt, men under läsningens gång vaggas man in i en stor grå yllefilt av tristess och glömmer början.Susanne jobbar i sjukhusets matsal. Hennes sambo Kim sitter hemma i lägenheten och skriver på den stora romanen. Att säga att de har svårt att kommunicera med varandra är ett understatement. Inte blir det bättre när Susannes höggravida arbetskamrat Ester flyttar in i den lilla lägenheten. Så småningom säger Susanne upp sig från sjukhuset och börjar städa svart i flotta lägenheter. Hon har inga drömmar och hon säger aldrig vad hon tycker eller tänker. Istället städar hon. Både borta och hemma. Till förtret för Kim, som blir störd i sitt skapande av hennes dammsugning.Hon fantiserar om ett okomplicerat liv tillsammans med en man. Och hon fantiserar om hur hon skriver Kims nekrolog. Helle Helles sätt att skriva har jämförts med Hemingways isbergsteknik. Jämförelsen är kanske att ta i, men den stämmer i så mån att Helle skriver korta, hårt tuktade meningar som mer antyder än skriver läsaren på näsan. Ibland är det effektfullt, men lika ofta skapar det bara ointresse.
