Skejt or die

- Fast det där är ju inte jag, säger han. men det är klart, allt man skriver är ju upplevt på något sätt.
Och det är mycket som stämmer i det här fallet. Han var en skejtare, han är en förortsunge från Linköping, föräldrarna skilda och att lilla syster i boken egentligen är en storasyster ändrar inte så väldigt mycket.
Det som förändrat en del är när han, Andreas, vann en novelltävling. Det var några år sedan och förlaget, Tiden, ville att han skulle skriva en bok om sin pubertetsplågade, skolhatande, skejtåkande figur. Och så blev det.
- Boken ges inte ut förrän i augusti för förlaget ville inte att den skulle komma på samma gång som Harry Potter! Säger han och skrattar.
En skejtares dagbok är skriven i den formen och utspelar sig under en enda förfärlig hösttermin. Fast rolig, himla rolig. Stilen verkar absolut äkta. Det här måste vara läsning för alla som är 14-16 år och för oss som minns hur det var. Stora skälvande ögonblick som inte blev till någonting men nästan tog livet av en. "Nu ska jag ta livet av mig. God natt" skriver Arvid när han tycker att han gjort bort sig.
Han kaxar sig, skryter lite, "man är ju en brudmagnet", han vårdar sin skejtkultur med just dom kompisarna och det språket, han slår sig. Och våndas - ska morsan komma hem med en ny karl!
Det är den där hemska tiden när flickor plötsligt blir något annat än pest och intresset ökat snabbt. Tjejer som "spelar oåtkomliga", såna är dom allihop, suckar killarna. Och vågar inte ens hålla handen när tillfälle gives. Eller svara direkt på mejl. Man vill ju inte verka desperat.
Sådär skriver Andreas Soneryd, överdriver i känslor och liknelser, starka och lakoniska understatements, han måste skämta om något närmar sig allvar och kan bli pinsamt. Lillasyster är så j-vla (han skriver så) korkad, morsan har han respekt för, farsan lever för sig och går att förhandla med om till exempel pengar - brädor är dyrbara grejer - i skolan är Lingonet värst, matteläraren. Mattefasan skildras livfullt. Men en uppsats finner nåd hos fröken och läses högt.
Kanske blev det vägen för unge Arvid som egentligen är en väluppfostrad familjepojke. Men han står på en tröskel och det skildrar författaren perfekt.

Sedan några år bor Andreas Soneryd mitt i Norrköping, han är marknadsförare och jobbar med maskiner. Jobba och skriva tycker han är en bra mix. Det var studier, flickvän och jobb som fick honom hit. "En väldigt trevlig stad" tycker han. Bättre än Linköping. Här finns vännerna nuförtiden, vänner han gärna lagar mat med, gör utflykter med, tränar med. Han skriver själv att han gärna lyssna på norrländsk rock, "den har lite vemod i sig".
Ensam läser han och då handlar det om allt, alla sorteer, facklitteratur, historia, Burgess, Strindberg.
En fortsättning om 15-åringen Arvid är på väg.
- Ja, han ska gå igenom en vårtermin också och då ska det hända lite mer. Det roligaste under skrivtiden är när man får tillbaka manus med kommentarer och får bearbeta det. Men sen är det skönt när boken är tryckt också, för då kan man inte göra mer.

<I>- Ska vi gå till ett fik?
- Visst.
Jag tyckte nog hon kom ganska nära redan där. Inte för att jag hade det minsta emot det. Det var bara lite ovanligt att tjejer gick så nära mig utan att jag misstänkte att dom skulle slå mig.
Vi kom till fiket vid Stora Torget. Jag köpte en dricka och en kaka och satte mig i en soffa. Bianca köpte en kopp te och ett vaniljhjärta. Hon satte sig också i soffan. Bredvid mig.
Och så undrade folk varför jag blev röd om öronen.</I>
Ur En skejtares dagbok av Andreas Soneryd, Tidens förlag

Information till våra läsare

Skejt or die