Men författaren ser fram emot att få bilda band tillsammans med farsan.
Men här finns också till exempel Aino Trosell och Torgny Karnstedt. De flesta är inte helt unga, inte så många är födda på 1970- eller 80-talen. I förordet konstaterar ordföranden i föreningen, Andreas Svanberg, att själva begreppet arbetare tycks vara på god väg att avskaffas: " Vi har alltså arbetslösa? Men har vi arbetare", frågar han sig.
Arbetarförfattarna var huvudfåran i den svenska litteraturen från 1930-talet och framåt. De flesta av de stora fram till en bit in på 1960-talet var i någon mening arbetarförfattare. På vägen hamnade nog begreppet proletärförfattare i vanrykte. De som inte läst Ivar Lo, Harry och Moa Martinsson eller Rudolf Värnlund fick kanske för sig att det här var trista skildringar av hur man bara arbetade i sitt anletes svett, men så var det ju aldrig. Det fanns skäl till att de här författarna blev ledande.
Nu finns det skrivarskolor för blivande författare och det kan säkert vara bra. Men de måste förstås ha något att berätta också, det räcker inte med metodiken.
Bland dessa "nyvässade texter i tiden" finns det verkligen flera som har något angeläget att berätta. Den som sticker ut mest är nog unga Jenny Wrangborg (född -84) i dikten Allt skulle gå bra, om hoppet om ett annat liv. Eller Kerttu Jokelas De fyra sista om Omar från Gambia som får problem just för att han saknar de där fyra sista siffrorna. Flera berättelser handlar just om hur invandrare möter det svenska samhället.
Oscar Garcia har själv en bakgrund i El Salvador och bidrar med en överraskande text om en radiosabotör. Det korta formatet är svårt och alla lyckas inte, men det finns en del pärlor i den här boken.