Säsongsstart
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Michael Francis
Solist: Jakob Koranyi
Musik av: Stenhammar, Elgar, Britten, Debussy
De Geerhallen, Norrköping
Säsongsstarten tillika premiär för nye chefsdirigenten skedde under temat Hav och Kring i De Geerhallen i torsdags kväll. Mr Francis har visserligen dirigerat en del andra konserter under försäsongen men när det nu skedde under säsonspremiären får man väl säga att han är ordentligt installerad och välkomnad.
I det valda programmet hade man fokuserat på olika dramatiska företeelser och fenomen kring temat hav och krig. Ingen lättsmält konsert med andra ord och inga musikaliska fyrverkerier. Däremot samling och fokus, innehåll och integritet. För det blev en ganska dämpad konsert just pga närvaron av det historiska i musiken och vad det representerar. Med Stenhammars symfoniska uvertyr "Excelsior!" kastades vi direkt in i konserten, så snabbt att instrumenten knappt hunnit hamna på sin rätta plats. Han är en skarpladdad pjäs, Michael Francis, för det gick undan mellan både satser och verk. Gott så då det kräver och lockar fram en koncentration som jag tilltalas av! Trots det storvulna i musiken hittade orkestern in till milda, nästan softade klanger som inbäddade i det dramatiska förloppet ledde till en både mäktig och sammanhållen tolkning.
Med unge men redan välrenommerade cellisten Jakob Koranyi som solist i Elgars Cellokonsert e-moll fick vi en välavvägd och mycket innerlig tolkning av denna sorgemusik över sakernas tillstånd. En stillsam fokusering och utnyttjande av musikens inneboende spänningsfält ledde till en stram och glasklar tolkning. När Koranyi fick breda ut sina dubbelgrepp i klangsköna ackord tände det till och han anpassade färgen väl till innehållet. I de snabbare och flyktigare partierna tappade jag bort honom emellanåt men misstänker att cellons klang rann rakt in i orkestern just då i en lyckad korsbefruktning. Det gällde då att låta sig bäras iväg på samma våglängd och hitta in i det icke-förutsägbara. Musiken är underskön men det finns någonting som skaver. Just det vågade solisten plocka fram. Orkestern hade god ledning av Francis intensiva men ändå samlade slagteknik. Det blev en stilla och fokuserad tolkning med tid till eftertanke.
Så över till Brittens "Fyra havsmellanspel" där det blev ett mer kolorerat spel än tidigare under kvällen. De snabba skiftningarna vi vet finns i havsmiljön har här av Britten tolkats i olika små pastischer och satts samman i en tematisk svit. Jag tycker att orkestern hittade en skönt avskalad lunk i det dramatiska förloppet. Avslutningen med impressionistiska "La mer - Havet" av Debussy fick breda ut sig över alla kanter och svämmade över i en växelverkan mellan rytmer och former. Det putade ut och pockade på.
