Förra veckan var jag i Lund på barnteaterfestival. Jag såg föreställningar från morgon till kväll i tre dagar och det var otroligt givande. Teatergrupper från både Sverige och Europa visar sina verk under en vecka och ser till att hela teatersverige uppdateras och får upplevelser att ta hem och att inspireras av. Det krävs ett enormt arbete att förbereda ett arrangemang som det här, många människor har under senaste året arbetat jättehårt för att få allt att klaffa och för att alla ska åka hem nöjda och glada. Det var mycket nära att det blev så också.
På fredagkvällen tog jag med mig femåringen för att åka och hälsa på fina vänner i Malmö som numera bor där. Vi gick till järnvägsstationen, biljettförsäljningen hade stängt den 31 mars utan hänvisning. Eftersom jag aldrig åkt till Malmö så här tidigare så gick jag runt och letade efter information av hur detta gick till. Det enda jag kunde hitta var en stor skylt om inställda tåg och en monitor med spårnumren. Jag hade både kontanter, kort och telefon om man köpte biljett via sms, så vi gick ner till spåret. En ödesdiger tanke for genom mitt huvud. "Det här löser sig!" Föga anade jag att det var i form av en våt fläck jag skulle gå av tåget en kvart senare. Med ett hulkande barn klängande på mig, som nyss skuttat till stationen. Vi klev alltså på Skånetrafikens pågatåg som skulle ta oss till Malmö. Utan biljett.
Så övergå beslutsamhetens friska rodnad i eftertankens kranka blekhet. Det tog inte mer än ett par sekunder när tågvärden kom innan jag insåg att jag överskattat personalens vilja och förmåga till problemlösning och Skånetrafikens policy för bemötande. I en ordväxling som i princip går ut på att man (dvs jag) är en idiot om man går på ett tåg utan biljett, att jag skulle ha köpt biljett i en automat på stationen att det är lika för alla och att jag ska betala 800 kronor. "Ge mig en fotolegitimation." Jag skrattar nästan. "Nej, men sluta skoja med mig," säger jag. "Fortsätter du vägra ringer jag efter vakter som får ta hand om dig på Malmö central," vrålar tågvärden. De övriga passagerarna sitter med uppspärrade ögon tryckta motväggarna i vagnen och säger inte ett ljud. Jag ser tårar sakta rinna nerför kinderna på min femåring. "Vad ska vakterna göra med dig, mamma?" viskar hon.
Hur kunde jag tro att jag bara kunde gå ner till tåget och hoppa på, som vi gjort i Norrköping i över femton år? Hur kunde jag tro att det här skulle gå att lösa? Arma mänsklighet som har sådana företrädare som jag. Som tjuvåker på tåg.
Vad är det som avgör vart man åker på semester? Vad är det som avgör att man kommer tillbaka? Det handlar om de vibbar man får när man är där och känslan platsen ger. Har man fina minnen att ta med mig hem så vill man komma tillbaka. Ett ställe som får mig att känna mig helt värdelös som människa, där en offentligt anställd tjänsteman beter sig som en makttokig fascist mot en ensamåkande småbarnsmamma, inte får jag några bra vibbar av det och längtar tillbaka.
Tio minuter av tre dagar som vänder en upplevelse totalt. Skåne får nog vara för min del ett bra tag framöver. Och ett ställe där man utan tvekan skrämmer barn på det här sättet kan jag inte heller rekommendera någon annan att åka till.