Ska kvinnokonsten få sitt eget museum?
Behövs ett kvinnokonstmuseum i Sverige?Argumenten är starka både för och emot:Etableras ett museum finns risken att marginaliseringen av kvinnliga konstnärer och deras skapande befästs än mer. Å andra sidan, synliggörandet av detsamma behövs så länge kvinnors underordning är faktum.
Fuck you! Eva Zettervalls uppgörelse med könsförtrycket skriker fortfarande med full kraft. FOTO: NINO MONASTRA
Foto:
Museet - som är byggnadslöst och bäst beskrivs som ett projekt - har under sex års tid fört en aktiv debatt om genusfrågan visavi konsten. Parallellt har en samling byggts upp som i dag innefattar flera konsthistoriska nyckelverk, sett även i ett internationellt perspektiv.
Bland andra finns här Monica Sjöös God giving birth från 1968. Målningen väckte oerhört rabalder på sin tid. Gud framställdes som kvinna. Hon födde fram barnet ur sin egen kropp. Huvudet ovan de mjölkstinna brösten var både vitt och svart, en symbol för människors lika värde. Verkets klargörande titel stod med röda, stämpelliknande bokstäver mitt på duken. Målningen ifrågasatte inte bara historieskrivningen. Den bröt också mot den samtida konstens etablerade konventioner. Hur provocerande den var bekräftas av att målningen när den första gången ställdes ut offentligt avlägsnades från utställningen av polis. Ett par år senare anmäldes Monica Sjöö till följd av sin konst för obscenitet och blasfemi, men anmälan ledde aldrig till åtal.
<b>Fruntimmers-afdelning</b>
När konstnären, född i Sverige men sedan 1950-talet bosatt i England, skrev till Moderna museet i Stockholm och frågade om de ville köpa målningen, svarade museet ja - under förutsättning att hon kunde skaffa sponsorer.
- Då gick vi in och köpte den, berättar Karin Lundemark som i många år arbetat med Museum Anna Nordlanders samling och visar den där den hänger i dag, på Skellefteå stadsbibliotek.
Varenda väggyta är täckt av målningar.
- Allt är inte av högsta kvalitet. Samtidigt är det roligt att stora delar är donationer, som vittnar om samlarnas egna personligheter och synsätt, tycker Karin Lundemark.
Basen utgörs av ca 40 av skelleftekonstnären Anna Nordlanders kända målningar. Hon levde 1843-1879, dog i lungsot, men hann dessförinnan skapa sig ett respekterat namn på den svenska konstscenen. Till och med Carl Larsson, annars mer känd för sin njugga syn på kvinnors kompetens, hyllade i sitt griftetal hennes konstnärskap. Konstakademin i Stockholm hade öppnat Fruntimmers-Afdelningen 1864. Anna Nordlander hörde till den andra kullen kvinnor som skrevs in, och som fortbildade sig genom bildningsresor till Bryssel, Helsingfors och St Petersburg. Likt flera skandinaviska konstnärer studerade hon vid Académie Julian i Paris, dit skulptören Ida Thoresen anlände på 1890-talet för att studera vid Colarossis ateljé.
<b>Utvärdering i höst</b>
Ida Thoresens gipser och lermodeller utgör en annan viktig del i museets samlingar. Liksom Anna Nordlander var Ida Thoresen väl känd av sin samtid. Hon ställde ut och fick medalj på Salongen i Paris 1897-1900, och var en av dem som i Sverige grundade Föreningen Svenska Konstnärinnor 1910.
Samlingens tredje bas utgörs av en donation från Lilian Koch, som sedan slutet av 1980-talet samlat särskilt porträtt, målade av kvinnliga konstnärer. Tillsammans avger verken på biblioteksväggarna vittnesmål om födelse, liv och död i en värld där kvinnan är subjekt. Målningarna skriver en historia som männen inte kunnat - eller velat - berätta.
I höst ska projektet Museum Anna Nordlander utvärderas, och det är ännu oklart vad som då ska hända med såväl den hittillsvarande verksamheten som samlingen. Fram till dess fortsätter den att byggas ut. Det senaste tillskottet är Crosage, av den franska konstnären Louise Bourgeois, vilkens jättelika spindlar både äcklade och fascinerade många av Londons Tate Moderns första besökare. Konstnären är född 1911. Att hon i vår tid gör en vulva i blodrött kängsnöre, säger en hel del. Både om hur långt kvinnokampen har nått och om hur aktuell den fortfarande är att föra.
Så jobbar vi med nyheter