Ska hot gå hem?
En av Aftonbladets kolumnister heter Nima Daryamadj med rötter i Iran. I somras skrev han en krönika där han beskrev hur han efter många långa år beslutat sig för att läsa koranen och ta fram det poetiska innehållet i syfte att bekämpa islamofobin. Men istället blev han negativt överraskad över innehållet, det var det han beskrev i krönikan.
Det har varit märkligt tyst om detta i svensk press. Om motsvarande hade hänt exempelvis Elisabeth Olsson Wallin (Ecce homo) misstänker jag ett skapligt rabalder i tidningsspalterna. Förresten, efter bråket om Muhammed-karikatyrerna har även kränkta kristna vädrat morgonluft, Ecce homo-utställningen blev angripen i Jönköping för några veckor sedan.
Häromdagen attackerade nynazister en fest som Ung Vänster höll i Farsta. Flera fick föras till sjukhus och på en högerextrem sida skryter man och säger att mer kan komma mot människor som understödjer attacker mot nationella krafter.
På andra extremkanten har AFA lyckats få flera demokratiskt valda politiker hos Sverigedemokraterna att hoppa av sina uppdrag med hjälp av hot och vandalism och man har inte nöjt sig med det, man har också hotat en domare i migrationsdomstolen.
Här på Folkbladet var det förresten inte så länge sedan som ett kriminellt gäng framförde förtäckta hot mot vår chefredaktör.
Nog börjar det lukta lite "gatans parlament"
á la tyskt 30-tal.
Men trots det så blir det allt vanligare att i allmänhet intelligenta människor antar en mycket förlåtande hållning till hot och angrepp: "man får skylla sig själv om man sticker ut näsan och provocerar, man får förstå om människor blir utmanade och kränkta."
Betyder inte yttrandefrihet mer än så?
Håller yttrandefriheten på att utarmas på grund av denna galopperande känslighet mot kränkning?
Var finns försvararna av yttrandefriheten när det börjar blåsa snålt?
Ett lite mindre braskande exempel är när stand up-komikern Peter Wahlbeck blev kontrakterad av SSU att göra ett uppträdande på deras 90-årsfirande i Örebro.
Mitt under uppträdandet går en ung tjej upp och avbryter Wahlbeck med förklaringen att han inte är rolig och att många känner sig kränkta. Efter detta ringer SSU stolt pressen och meddelar att man har slängt ut Wahlbeck. Nu är SSU i mina ögon att betrakta lite som ett skämt i sig självt efter de senaste årens alla skandaler och denna händelse förstärker pajas-stämpeln ytterligare.
Man kan verkligen fråga sig hur SSU, ett av Sveriges mest "rättrådiga" och "korrekt" tänkande ungdomsförbund tänkte när dom anlitade en av Sveriges absolut mest vanvördiga och frispråkiga, och i mitt tycke absolut roligaste komiker.
Det var högintressant att höra SSU-tjejen i debatt mot Wahlbeck i radions Studio ett. Hon sa (fritt från minnet): "jag är med i SSU och feminist och är tränad att reagera mot vad jag upplever som kränkande".
Hon använde ordet tränad. Är det så en slipsten ska dras framgent?
Ska vi tränas i att krysta fram en känsla av kränkning så fort det svider lite? Var är humorn? Självdistansen?
Eller har man lyckats träna bort det också? Man kan verkligen fråga sig: var är Voltaire nu när vi verkligen behöver honom?
Ni minns väl: Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem. Frågan är vad den rätten är värd om vi blir pressade och rentav hotade till att idka självcensur?
Tystnad är väl tystnad oavsett orsak?
Så jobbar vi med nyheter