Sjostakovitj förmådde inte att beröra
De Geerhallen: Norrköpings symfoniorkesterDirigent: Lü JiaSolist: Viktoria Mullova, violinVerk av Dimitrij Sjostakovitj, Antonín Dvorák
Foto:
Musiken i sig äger en mörk poetisk skönhet men är på inget sätt publikfriande utan kärv och brutalt naken utan förskönande krusiduller. Ur smärta kan något vackert växa. Och visst är det vackert, ibland underskönt vackert, i den inledande kontemplativa Nocturne med Mullovas glasklara ton understödd av orkesterns mjuka klangmatta. Stressen sjunker undan, pulsen blir långsammare, man njuter.
Men efter en stund känns det underligt tomt, någonting saknas. Tekniskt är spelet oklanderligt och Mullova har konserten mellan tummen och pekfingret, men framförandet känns distanserat och svalt, på gränsen till kyligt. Avståndet till upphovsmannens svettiga ångest och skälvande nerver blir oöverstigligt och ödesdigert, och framförandet stannar vid att vara njutbart men utan att riktigt beröra.
Efter paus tog spelglädjen plats på scenen när orkestern under Lü Jias ledning gestaltade Dvoráks sjunde symfoni. Andra satsens ljuvliga horncantilenor gjöt balsam i öronen.
I finalen möttes lyssnaren av varma, mustiga och färgstarka klanger i ett pregnant och nyanserat spel- som en värmande och upplivande musikalisk gulasch inför hemfärden.
Dvorák hade en önskan att "röra världen" med sin symfoni- och SON lyckades med temperament och nerv att röra sin publik!
Så jobbar vi med nyheter