n På scenskolorna får ju skådespelare nu mera också utbilda sig i att skriva egna texter och att producera dem och sälja vidare till diverse scener runt om i landet. Detta koncept har Kalle Westerdahl tagit till sig. Istället för att vänta in de stora rollerna dramatiserar han sitt eget liv, och för två år sedan skrev han monologen Man i djungeln, en både sorgsen och galghumoristisk historia om relationen till sin egen pappa. Den föreställningen blev framgångsrik och drog publik runt om i landet.
Nu har Kalle Westerdahl gett sig ut på vägarna med den egenhändigt skrivna och rosade enmansföreställningen Människans bästa vän, och det är Norrköpings livfulla riksteaterförening, KariN, som har bjudit in.
I sin föreställning fortsätter Kalle Westerdahl att blottlägga sig i någon sorts introspektiv självanalys, där han utan att tveka släpper in publiken i sitt allra innersta. Han har bestämt sig för en ordentlig självrannsakan, på ett både modigt som grabbcharmigt sätt.
Denna gång gör han det med hjälp av en hund, den ilsket och snörvlande schäfern Kid, som - ja det är faktiskt sant - en gång bet honom i snorren under en joggingtur. Ett par år senare, och efter ett antal läkta stygn, använder han intermezzot för att skärskåda sina egna relationer till olika kvinnor i sitt liv. Nu låter han hunden, som alltså också spelas av honom själv, leda Kalle till insikt om varför han aldrig kunnat stanna till på vägen mellan en romans till en annan. Till slut uppenbarar sig hans dysfuktionella mönster.
Monologen utspelas som en utdragen, blödande och drömlik minut efter schäferattacken, där Kalle tvingas igenom de flesta av sina kärlekshistorier, från ungdomsvånda till gubbsjuka, genom den första riktiga förälskelsen och vidare till teaterskolans vilda partyn, över till de flashiga åren runt Stureplan. Och de senare, patetiska engångsliggen på de nergångna syltorna på Söder.
Han hoppar friskt i kronologin mellan tjejerna och inser att han oftast får ihop det med två typer av flickor. Det är antingen kvinnor som bara vill ha ett ligg, eller ett fåtal som han aldrig kan få, för när han väl ska slå till så händer det alltid olika saker som slår undan benen för en möjlig, längre relation. Han verkar aldrig göra några verkliga val, utan allting bara händer, av sig självt, på underliga vägar. Han är fartblind för sin egen undergivenhet, sina egna upprepningstvång. Ödet sänder därför Kid i hans väg, för att han ska få en chans att skärskåda sina flyktmekanismer och skräcken för att misslyckas.
Om denna självutlämnande kvinnokavalkad har någon sensmoral, så är det att varje man någon gång måste växa upp och fejsa sina rädslor, ja våga leva med sina både bra och mindre lysande sidor för att kunna etablera goda, tillitsfulla relationer med kvinnor.
Nu är ju detta egentligen inga häpnadsväckande nyheter, men Kalle Westerdahls enmansdrama har ändå en vitalitet som känns mycket fräsch. Människans bästa vän är dessutom ett oerhört roligt och välspelat stycke teater.