Signorinor för en vecka

Tidigt på morgonen, innan ljuset kommit, kom de små hantverkarna. De hade till uppgift att bryta upp en hel gata, en vackert stenlagd stadsgata. De skulle lägga ner rör. Nya rör, de gamla gjorde inte längre skäl för namnet.
Uppbrytningen skedde med en smattrande borr, en sådan som ger sin hanterare skador i hela kroppen. Så knackades det sten och måttades och släggades och blandades cement och kokades tjära i små kärl med fri eld under och lindades lindor runt de nya rören men det roliga var borrandet. Det började på semesterns första morgon och avslutades på semesterns sista timmar, en vecka senare.
Jag bodde då med mina vänner på den där stadsgatan och hade den där semesterveckan.
Och när vi sa att det är inte sant och vilket jävla liv och vilket sammanträffande, de gamla rören är ju hundra år och varför just vi och varför just denna vecka, så var vi glada ändå. För det var ju inte vi som behövde jobba så där ålderdomligt och kroppsslitande - utan öronskydd - vi kunde ju försvinna och slänga oss i Medelhavets vågor och ligga och glo på molnen och dra från krog till krog och bara ha det bra.
Så då gjorde vi det och var glada i alla fall. Och vinkade glatt arrivederci till jobbarna när vi lämnade ön.

Medelhavets vågor. "Nu förstår jag varför delfinerna alltid skrattar!" skrek en av kompisarna lyckligt där hon vältrade sig i bränningarna. Gamla människor blev som barn, tjöt av förtjusning och lät sig föras iväg. Av det varma vattnet.
Varför ska det vara så långt bort?
Varför ska det vara så långt till Italien? Närmare bestämt Sicilien, åtminstone till den lilla staden Cefalú som nu har fått en plats på den stora vita kartan i huvudet. Det är bara den jag kan ha synpunkter på egentligen, det är där jag sniffat runt en vecka. Och sett hur mycket som helst som är hur gammalt som helst. Den romerska tvättinrättningen, tjockt med runda valv och gotiska bågar och medeltida oljekärl, svartfiguriga amforor i nytillverkning men äkta lämningar från araberna, grekerna, romarna och kartagerna och fenicierna och - tyskarna.
Andra världskrigets härjningar som åtminstone fått Palermo att bygga många moderna hus, ändå finns mycket kvar, vittrande skönheter, vittnande om guldåldrar, dömda till förgängelse.
Bara att titta, väggmålningar som alla såg ut som da Vincis, de vackraste mosaiker, den magnifika katedralen Monreale högst i Palermo, med sina outgrundligt sinnrika mönster från den arabiska tiden, ett obegripligt omsorgsfullt hantverk och lika imponerande byggnadskonst, klostret med sina vridna parkolonner, säkert släkt med de där i Alhambra, här bor nu benediktinerna.

Och maffian förstås. Överallt. Jag såg dom nog. Lömska. Brorsor till Soprano och grabbarna. Jojo. Fast nån sa att dom mest var ute på nätterna och då måste ju vi passa på att sova innan stenjobbarna kom, men med viskande tonfall kunde man få lite info. Som att motorvägsbygget mellan Palermo och Messina aldrig blev klart för där hade de förhandlande familjerna kört fast. Tur att man sett på tv hur de ser ut så man kunde akta sig.
Så är det pizza, nästan lika god som favoriten hemma, överlägsen pasta ("nej, nej, signora, aldrig parmesan till frutte di mare!"), vinet, det svarta. Etna, ännu med glöd, alltför märkvärdigt för detta lilla utrymme.