Sicken en tur i detta liv!
Foto:
För det första att jag blivit född! Det var på marginalen, kan man säja, jag var yngst av åtta syskon, och jag var förmodligen inte meningen.
Det var också tur att jag föddes i början på 30-talet, för livet började i knaper anda men blev bara bättre. Visst fick jag gå till skolan nåra kilometer, men av det och andra strapatser fick jag hygglig grundkondition.
Välfärdsstaten hade också börjat nosa sej fram, så vi fick faktiskt gratis tandvård, men inte hade vi råd till godis. Det har besparat mej en massa gräslig värk.
Likaså hade man börjat spåra tuberkulösa barn, och jag minns visserligen med viss skräck men med god följd att doktorn kom till skolan och stack en nål i armen - min. Jag reagerade positivt - som alltid - och fick åka och "rynka" mej, som jag trodde det hette. Faran blåstes dock snart över, och jag blev istället resistent mot tbc. Vicken tur! Däremot dog en klasskamrat i soten, och han var bäst i klassen. Jag var näst bäst, så efter hans död var ju jag bäst! Men då var skolan slut, och då kunde det kvitta.
Mina öron, som alla arbetarungars på den tiden, rann ju. Det togs det sällan notis om, men på mej gick det galet. Varbildningen gick igenom skallbenet och spred sej till lilla hjärnan, och det var inte bra. Men vilken tur igen! Det var strax efter andra världskriget, (då jag var för ung för att bli inkallad, vilken lycka bara det!) och penicillinet nyligen uppfunnet, och tack vare det räddades mitt liv. Men Olivecrona hade dessutom fått en efterföljare på Lunds lasarett, och han kundeskära bort den kapsel, som varbildningen hade inneslutit sig i. Hade det varit bara ett år tidigare hade jag aldrig fått tillfälle att skriva den här kolumnen!
Tur ska man ha, född i rättan tid ska man va!
När jag var i lagom ålder hade den socialdemokratiska politiken resulterat i, att även tämligen medellösa personer fick hjälp att studera. Jag fick råda, som det konstigt nog sägs i Ö-götland, att gå på ett par folkhögskolor. Och vem träffade jag inte (varför säjer man så?) på den senaste? Jo, min blivande fru, och det var ju också tur! Maken till henne finns inte (det skulle va jag då), och det är bland det viktigaste. Fyra barn har vi fått, alla snälla mot far sin och allmänt sociala.
Nå, efter folkhögskolorna fick jag möjlighet att tack vare goda lånevillkor tenta in på seminarium och bli folkskollärare, ett dåtida högstatusyrke. Men när jag fick plats på rena rama bondlandet, där skola och lärarbostad fanns i samma hus, sa jag ändå du till både torpare och backstugusittare och blev populär bland allmogen. Skolbarnen var beskedliga och lätthanterliga, billig hyra erbjöds, hyggligt betalt.
Efter fem år lades skolan ner och då var jag lagom mätt på tjänsten. Efter ett mellanstick i Kolmården, det år djurparken invigdes, fick jag bostad och tjänst på Vikbolandet. I den centerkommunen gick det bra att leva. Och när lärarbostaden blev trång kunde vi bygga en villa, tack vare goda lånevillkor igen. Vilken boendestandard internationellt sett!
Och nu bor vi där, utan barnbekymmer men med sju barnbarn på behagligt avstånd. Friska är vi också, utom att jag blivit dåligt hörande på senare tid. Men vicken tur igen! Alldeles utmärkta hörapparater finns det numera, så jag kan fortfarande höra när frun tjater på mej.
Och så bästa av allt - jag har blivit pensionist! Fantastiskt!
Sicken en jäkla tur en har haft livet igenom!
Så jobbar vi med nyheter