Sexmoralister, feminister och bögar plaskar i dammen

Sverige plaskar ofta i sin damm av stolthet över att vara ett att världens mest frigjorda länder. Här är det högt i tak. Man kan se himlen.
Men här är det eliten som sätter dagordningen, som håller i klubban och bestämmer vilket klimat som ska råda. Under ett enda varv snurrar Sverige blint i rymden. Läs bara:
Nästan nio av tio familjer vill bestämma själva vem av föräldrarna som ska vara hemma med barnen. Det är ju trots allt deras barn. Elitkvinnorna (alltid välbetalda, högutbildade kvinnor eller unga krönikörer med större bylinebild än talang) försöker driva igenom att männen ska tvingas ta ut hälften. Att skaffa barn är tydligen inte bra för karriären. Kvinnorna vill kunna bli chefer, tjäna miljoner, ha ett vackert hem och ha barn samtidigt. Det har ju män kunnat i alla tider. Ok, baby, ok! Vilka män då? Inte några jag känner eller känt genom livet.
Ibland, kära medsystrar, måste man välja. Karriär eller barn?
Jag känner massor av män som valt bort en lovande karriär eller givit upp sina drömmar när det stått klart att de ska bli fäder. Ingen kan äta kakan och ha den kvar. Inte ens elitkvinnorna. Det går liksom inte att frigöra sig ifrån sina äggstockar. Ge fan i att skaffa barn om dom känns som ett hinder.

I Sverige behövs det en popstjärna, Wille Crafoord, för att regeringen ska få upp ögonen för det orimliga i att barnbidraget automatiskt betalas ut till mamman. Jag anser mig ganska upplyst men hade ingen aning om det innan jag talade med Crafoord och sedermera läste hans artikel i en av kvällstidningarna

På Öland har en lätt tokig och kändiskåt pingstpastor, Åke Green, läst ur bibeln och deklarerat sin stendöda sexualmoral. Nästan ingen var där och lyssnade, då sommaren 2003. Åke blev sur och skrev till Ölandsposten som publicerade hans predikan. Nästan ingen brydde sig då heller. Förrän långt efteråt när en av läsarna bestämde sig för att känna sig kränkt och anmälde pastorn. Han dömdes till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. Nu tas ärendet snart upp igen. När var någon av dem som rasar mot domen i kyrkan senast där överhuvudtaget? Alla rättänkande stackars människor på ledarsidor och i radions P1 är förtvivlat upprörda. Jag har inte en promille sympati över för Åke Green. Jag tycker han borde glömmas bort helt och hållet. Hans syn på sexualitet hör hemma på stenåldern, om ens där och då. Ändå anser jag det vara fullständigt sinnesjukt att bura in nästan sjuttioåriga pastorer i fängelse för att de bokstavligen tror på bibeln och har en föråldrad syn på sexualitet.

I Sverige vet man alltid bäst. Alla är goda, politiskt korrekta ända in i själen. När såg man någon av alla kändisbögar slåss för något annat än sin egen sak eller i schlagervimlet? Är kampen bara till för att få stå naken under Pridefestivalen på ett bussflak i skinnbrallor och bar överkropp? Om vi burar in Green har vi satt ekan i sjön. Jag tänker inte ro. Jag tänker stå på stranden och efter ett tag börja gå åt andra hållet.

Nästan ingen av oss går i kyrkan. Vi hinner inte. Tills något händer. Då trängs vi där. Det skrivna ordet, konsten, litteraturen och Gud blir plötsligt väldigt viktiga vid katastrofer. När ska vi inse att vi lever tätt intill katastrofen varje dag, varje sekund av våra liv. Alltså borde konsten och Gud vara viktiga jämnt.

I Sverige är vi emot Europa också. Vi sitter hellre här på vår holme och stirrar in i vår falumålade röda vägg och mumlar förbannelser i skägget åt allt och alla som vill över pissrännan mellan oss och Danmark. Är det för att vi inte vet något som vi tror att vi alltid vet bäst? Vad är vi så rädda för?
Varför tar det sådan tid att förstå att det går att kliva upp ur dammen vi plaskar i och se ut över världen med rak rygg och tillsammans med andra?