Sex kvinnor, sex liv - i 50 år
* Den svenska kvinnan får representera den lesbiska kulturen, hon är Vilda Johanna och hon kämpar aktivt för feminismen och kanske för rätten att få leva som man vill. Håller brandtal om orättvisor och samhällslögn och patriarkatets förtryck.
* Afrikanska Jasminah är en del av en stor familj, fattig på ägodelar men rik på gemenskap. Kyrkan är viktig. Sorgen är nära.
* I Vietnam lever Hoang Ian Huong, tredje barnet i en familj som "borde" nöjt sig med två barn. Studerar på universitet, hennes disciplin är hård.
* Santusa Atachuichi Choque är bolivianska med två barn och en man som skadades under sitt gruvarbete och familjen sitter hjälplöst fast i sjukvårdsskulder. Men, livet rymmer ändå tid och kraft för basket, Santusa spelar i ett lag, mitt i alltihop.
* På Cooköarna i Stilla havet föds Mama Toumiti, i hennes liv har orkaner satt djupa spår. Alla i hennes hus lever av havet. Fiskar, är pärlodlare.
Alla kvinnor är födda 1979 utom Mama Toumiti som föddes sommaren -77. Varje kort historia börjar med deras mödrars minne från det här utvalda barnets födelsedag. Var och en representerar hela sin världsdel. Var och en har haft månadslång kontakt med de svensk journalisten Ingrid Frideborgsdotter och fotografen Maja Suslin. Var och en har fått en svit bilder som ska ge ett koncentrat av deras liv.
Ambitionen är att återkomma till alla 50 år framåt, vart tionde år.
Det är nog också kroken med alltihop, det som gör skildringen meningsfull - men det vet vi ju inte riktigt än. Dessutom ska det läggas till en person, det saknas nämligen en muslimsk kvinna här. Inte för att målet är att skildra särskilda religioner, men, tja, utställarna kände det ändå som en brist.
6 kvinnor i världen heter utställningen som öppnar på Arbetets museum just idag.
Var och en av de här kvinnorna är inte särskilt intressanta bara på grund av sitt kön. De är intressanta som människor i ett sammanhang, en odramatisk skildring av olika kulturer sedd i 22-åringars perspektiv. I texterna framgår likheterna, inte heller det överraskande. Fattig eller rik vill ha kärlek, gemenskap, trygghet.
Kanske menar man ändå olika saker med det. Alla behöver inte oroa sig för bröd för dagen för sig och sina barn.
Bilderna är raka, de vill visa och berätta, inga sökta vinklar men med utrymme för lite poetiska utflykter. Man vill gärna tänka sig att ens liv kan beskrivas i 6-8 bilder, visst. Texterna till är föredömligt korta, som hållna i samma stil. Men att påstå att "dokumentationen av kvinnors liv och levnadsvillkor i världen har hittills varit i det närmaste obefintlig" det stämmer inte alls. Det vet särskilt vi som har Arbetets museum i stan - det finns massor med fotodokumentationer, även av kvinnors liv och arbete. Självklart. Nästan så man kan känna sig lite mätt istället.
Här får vi ytterligare bekräftelse. Den fattiga afrikanska kvinnan, den urbana amerikanskan, den stridande feministen eller djurrättsaktivisten, ingen särskilt udda eller exotisk, det är en poäng men också en utmaning. Visst har vi sett skildringar som de här. Eventuellt är detta en mer leende skildring, många skänker vackra leenden in i kameran. Goda kontakter och positiv uppmärksamhet kan man tro.
Men fortsättningen på den här historien är själva kärnan, här finns möjligheter. Visserligen vore det väl konstigt om alla inblandade levde 50 år till - särskilt vi i publiken - men säkert är det just här projektkvinnorna har lyckats intressera stipendiefonder och också Sida.
Om nu just de här berättarna inte kan fullfölja idén med 50 års uppföljning, så finns det kanske andra som kan ta över. Journalisten Ingrid Frideborgsdotter har redan lyckats få sina egna döttrar intresserade.
Så jobbar vi med nyheter