Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Sevärd saga om livets förändringar

Foto: Nordisk Film

Kultur och Nöje2008-06-23 03:00
Stefan Andersson
En ganska bra, ganska sevärd saga om vikten av att bejaka livets förändringar; den påminner om den originella bildfantasin och det allvarsfärgade skämtlynnet i tidiga Tim Burton-filmer. De svenska rösterna är tydliga men onödigt barnsligt ljusa på ett sätt som det engelska talet säkert inte var. Det svär lite mot melankolin och sorgen som dominerar mitten av filmen, då leksaksbutikens ägare efter 243 år bestämt sig för att dö. Snart protesterar leksakerna genom att sätta skräck i kunderna, och väggarna svartnar av sorg. Dustin Hoffman spelar ägaren med den visionäre konstnärens frisyr och breda gester. Bäst är han med de små medlen, som när han övertalas att dansa jigg på bubbelplast för att uppleva livets enkla nöjen. Den svenska rösten är ömkligt underlägsen Hoffmans röstkonster, så det är svårt att tycka något slutligt om hans spel. Ägaren vill att butikschefen, en ung kvinna, ska ta över som ägare, men hon är otröstlig av separationsångest eftersom en fadersfigur ska lämna hennes liv. Revisorn är ingen bra kandidat, en arbetsnarkoman utan barnasinne och tro på fantasins värde och förmåga, och det måste man ha för att kunna gjuta livsgnista i leksakerna och butiken. I en stressad förnuftsvärld är den en fristad för leklynne och inbillningsförmåga, en bild av underhållarens, trollkarlens och konstnärens arbetsrum. Butikschefen växte upp som underbarn på piano, men lider av att inte ha funnit sig själv som konstnär. Hon finner sin roll efter sorg och insikt i det egna jaget som filmen sveper förbi onödigt fort. Det ligger väl i bilderbokssagans stil, men det blir lite tomt i centrum, och Natalie Portman får spela långt under sin förmåga. Jason Batemans revisor har faktiskt än fler bra spelscener. Zach Helm följer upp sin orättvist förbisedda debut Stranger than Fiction med en fint skriven sorglustig saga om att bli vuxen och godta dödens existens. Efteråt tycker man att den enklaste komiken svär mot det mesta i filmen, som tillhör samma tradition som Disneys jultomteverkstad och de magiska butikerna i Fanny och Alexander och skönlitteraturens stora fantasihistorier.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje