A ROYAL AFFAIR
Filmstaden
Regi: Nikolaj Arcel
I rollerna: Mads Mikkelsen, Mikkel Boe Fölsgaard, Alicia Vikander, David Dencik m.fl.
3 klappor
Den här välspelade och ganska sevärda filmen bygger inte på Per Olov Enquists roman Livläkarens besök, men handlingen är densamma. En ung dansk drottning och en tysk läkare finner varandra i kärlek och gemensamt intresse för demokrati och medborgarrättigheter. De är före sin tid med sin dröm om frihet, och mot sig har de änkedrottningen och ministrarna, mäktiga och bakåtsträvande.
Skådespelarna räddar den här ganska bra filmen om det höga priset för personligt mod. Bilderna är konventionella. 1700-talsmljöerna ser ut som det brukar se ut i historiska dramafilmer över hela världen. Kanske är den överdrivet vacker, men å andra sidan finns det mästarfilmer fulla av fläckfria kostymer, mättade färger och tjusiga uppställningar, så den kritiken väger väl inte så tungt.
Svårigheten för filmen är väl att den ska hävda sig bland mängder av filmer och TV-serier om kända och okända historiska episoder. Hävdar sig gör den främst med intressanta huvudpersoner. Läkaren Struensee får oväntat möjlighet att i kungens ställe förändra samhället och överskattar sin styrkeposition. För drottningen och kungen blir mötet med läkaren på olika sätt en befrielse från att leva i maktlöshet, drottningen hunsad av kungen, båda förtryckta av hovet.
Filmens styrka är att skådespelarna har samlat sig till att använda små, tydliga medel, blickar, ögonkast, små gester, för att visa tankar och känslor. Kraftigare uttryck används bara när de betyder något, oftast då kungen är i bild. Han är ung, lite barnslig, försummad och oförstådd, men inte obegåvad. Den duktige Fölsgaard spelar honom som en hämmad, omogen ung man som vantrivs, med krystade manér lite som Dustin Hoffman i Rain Man. Rollen har inslag av den historiske kungens sinnessjukdom men filmen försöker aldrig visa mycket av den.
Alicia Vikander gör en bra insats som drottningen, olyckligt bortgift i tonåren och olycksdrabbad även senare, som tvåbarnsmor. Rollen är ganska svårspelad, här finns inga stora utspel, bara lågmälda repliker och minimal mimik. Ögonblicket när regnet får henne att minnas hemlandet England är filmens guldkorn. Även i övrigt finns det starkt profilerad, minutkort dramatik som positivt bryter mot det jämna händelseflödet.
Mads Mikkelsen är bra på sitt vanliga sätt som Struensee, en tänkande he-man och kvinnokarl, som slutar som principfast martyr.
Kubricks Barry Lyndon (1975) verkar inledningsvis ha inspirerat filmskaparna. Stora likheter finns det i alla fall. Senare blir bilderna mer varierade. Det vinner filmen på. Musiken av bl a Gabriel Yared (Den engelske patienten) är slätstruken och hörs knappt. Det understryker tragiken och allvaret i hela historien.
Stefan Andersson
