Eftersom jag har släktingar i Iran och de känner till mitt intresse för film får jag ibland iranska långfilmer från dem. Jag satt nyligen och tittade på en av filmerna och häpnade. Filmen handlade om döden och en mans ångest kring döden. I en scen satt huvudkaraktär och flippade mellan olika kanaler på sin tv. Han stannade vid ett program där förre presidenten Mohammad Khatami håller ett tal. Ett tal där mullan Khatami, om än annorlunda typ av mulla, talade om religion kontra frihet. Han sade att religionen är viktig, men den kan aldrig stå i vägen för friheten. Jag fick en smärre chock. Hur kom det sig att någon i Iran fick hålla ett sådant tal?
Mohammad Khatami var president i Iran innan Ahmadinejad som nu blivit färdig med sitt på posten. Khatami öppnade upp Iran både gentemot omvärlden och även inrikes. Under 80-talet kunde ungdomar arresteras för att de hade jeans på sig. Under Khatami tillkom en relativ frihet. Demokratin är i slutändan dekorativ i Iran. Oavsett vad parlamentet eller presidenten beslutar är det alltid högste ledaren, vald utan demokratisk process och tills han dör, som har veto på allt. Alla som ställer upp som kandidater till diverse poster måste dessutom godkännas. Så det fanns inte riktigt så mycket Khatami kunde göra. Men uppenbarligen fick han möjlighet att säga att religionen inte får blockera friheten, i ett land vars hela fundament är religion.
Vad som sedan följde var åtta år av Ahmadinejad. Den lilla frihet som fanns innan berövades folket. Journalister, advokater, filmare, oliktänkande…den som inte visade stöd för presidenten fängslades, sattes i husarrest och valresultatet ignorerades. Folket försökte resa sig och betalade istället med ihjälskjutna söner och döttrar. Hoppet kvävdes.
Fyra år senare och nytt val, i fredags. Det fanns enbart en kandidat som inte var ultrakonservativ, det var Hassan Rouhani. Han har kallats reformist och har själv sagt att hans vinst är en seger för moderater och förlust för extremister. Människor har invaderat gatorna i glädje i flera större städer och som betraktare utanför blev jag fundersam på var denna ofantliga glädje kommer ifrån eftersom Rouhani inte är en radikal förändring. Tills jag insåg att mycket vatten runnit under bron sedan Khatamis tid. Efter hans mandatperiod var iranier besvikna, eftersom de förväntade sig en ny era av, en era som aldrig kom. Nu när det knappt finns något hopp, då är varje strå av hopp extremt värdefullt. Kanske känner iranierna att genom den gröna revolutionen tvingades regimen tänka efter denna gång och har därmed påverkats. För även om de har makten så är det ingen diktator som njuter av tumult och öppna uppvisningar av missnöje. Makt är varken absolut eller evig.