Kathryn Stocketts roman "The Help" handlar om staden Jackson i Mississippi i 60-talets USA där rasismen flödade fritt. Historien är placerad till innan medborgarrättsrörelsens framgångar innan Rosa Parks och Martin Luther King lyckades förändra lagar. Det hjälper inte hur många gånger man ser den här typen av skildringar, det är fortfarande komplett ofattbart hur kort tid sedan det var människor behandlades som djur.
"Niceville" centreras kring hemhjälpen Aibileen och unga Skeeter som återvänt från universitetet. Till skillnad från sina andra vänner är Skeeter varken gift, mamma eller rasistisk. Medan andra unga kvinnor i delstaten börjar livet med att älska sina hemhjälp och sedan behandla dem som skit är Skeeter gjord av annat virke. När vännerna pratar om att bygga toaletter för de svarta hemhjälpen bestämmer sig Skeeter för att skriva en bok om hemhjälpens situation, från deras synvinkel. Eftersom det var illegalt att skriva om jämställdhet mellan vita och svarta vid den tiden blir projektet hemligt och kräver mod av de inblandade.
"Niceville" är en uppenbar produkt från "Hollywood", men en bra sådan. Visst, det blir lite sentimentalt ibland, men det passar formatet. Även underbara skådespelare lyfter filmen. Regissören Tate Taylor ger oss en stadig ström av känslor och ska du avstå tårar så kan du förvänta dig en hård kamp i biosalongen.
En stor befrielse i historien är också att det inte är en vit Jesus som räddar kvinnorna. Skeeter fungerar mer som ett verktyg och en katalysator för kvinnorna att få fram sin röst. Hon må ha startat någonting men de tänker slutföra det.
Karaktärerna i filmen balanserar mellan att vara människor och karikatyrer. Ondska och godhet är samlade hos enskilda karaktärer ibland. De onda, ledda av Bryce Dallas Howards Hilly, saknar komplexitet. Det blir lite för lätt för tittaren att identifiera sig med de goda, men det var ändå människor som upprätthöll rasismen och gör än idag. Enkelt uttryckt så saknas mellannivåer som är mer som de flesta vanligt folk förmodligen är. Vem vet, regissören kanske inte vill alienera potentiella förändringsbenägna, sådana som kan tänka sig stå upp mot rasism så länge de själva inte klassas som sådana. Då kanske karikatyrer behövs.