Se en hjärna i det blå
HENNING MANKELL.Kennedys hjärnaLeopard
Henning Mankell. Nu utan Wallander. Foto: Scanpix
Foto:
Hur som helst är hans angrepp i romanform alldeles för vagt och osannolikt för att vinna åtminstone denna läsares engagemang. Dessutom är de flesta av hans rollfigurer, speciellt huvudkaraktärerna, för osympatiska (om inte vidriga) för att vinna respekt.
Arkeologen Louise Cantor kommer till Stockholm från Grekland och finner sin son Henrik död. Allt pekar på självmord men Louise tror, på minst sagt osäker grund, att han ha mördats. Hon reser till Australien för att försöka hitta(!) och informera Henriks far, Aron, en hal typ som jämt rymt från allt ansvar. De träffas. Tillsammans flyger de till en hemlig lägenhet i Barcelona. Där upptäcker de att Henrik hade drabbats av aids.
Henrik hade haft en flickvän i Stockholm; han hade legat med lägenhetsvärdinnan i Barcelona i pauserna mellan alla andra flickbesök på rummet, samt plussat på Casanovakontot med ett otal förbindelser med minst en prostituerad i Mocambique, som han då smittade med aids! Att han hade fått sjukdomen kan endast förvåna hans minst sagt naiva mor. Att diverse andra könssjukdomar missat honom förvånar åtminstone mig.
Aron försvinner än en gång. Kanske mördad? Kanske åter tröttnat på Louise? Den första teorin tilltalar mest hennes fantasi, i synnerhet sedan några aidssjuka informatörer vid en mystisk aidsklinik i Mocambique försvunnit, kanske mördats.
Naturligtvis följer hon sonen Henriks spår till Mocambique som hon besöker två gånger. I veckorna efter Henriks död måste hon ha tjänat in mera "Frequent Flier-points" (mångresta flygpassagerar-poäng) än vad ens en Bryssel- MEP kunde drömma om; Grekland, Sverige, Australien, Barcelona, Mocambique, Sverige, Mocambique, Sverige.
Att ha råd med så många dyra flygresor kan inte hålla i längden, inte minst som hon sveper i sig vin och sprit. Halsar direkt ur flaskan, eller med ett kort mellanlandning i ett glas, det verkar vara utan betydelse. Fast när hon sväljer minibarens vodka, whisky och gin i en och samma blandning, är ett väl glaset lika nödvändigt för henne som en spypåse för en recensent.
För att spara tid åt läsande IOGT-medlemmar, räknade jag själv minst tjugotvå tillfällen när hon ökade risken för skrumplever.
Jag saknar Mankells tidigare hjälte, Wallander. Jag föredrog hans osunda levnad och halvätna pizzor framför Louise eviga flackande med flyg och uppenbara alkoholbegär.
"Louise sträckte sig på sängen" är en fras som upprepas med jämna mellanrum. Efter tionde gången blev det som en kliché och man börja längta efter mer varierande sovunderlägg. Hallmattan? Tomflaskberget? En snubbeltrådsliknande tröskel till hotellrummet? Den förfallne sida-anställdes stupfulla kropp?
Titeln, Kennedys hjärna, syftar tydligen på Henriks påstådda sökning efter den skjutna presidentens saknade hjärna. Som alla andra frågor och antydningar i boken blev också detta mysterium utan lösning.
Ännu ett litterärt mysterium återstår. Kan det vara den mållösa vreden eller hetsen att skriva boken som dagens följetonger i DN som ha påverkat Mankells skrivtalang?
Så jobbar vi med nyheter