Sarah Chang tog andan ur publiken
Sarah Chang tog publiken rakt in i i hetluften när hon som solist framförde Mendelssohns Violinkonsert e-moll. Foto: Sheila Rock
Foto:
Här fanns pålitliga 1800-talskompositioner, en glänsande violinsolist, en till synes tillfreds dirigent och en stor stadig orkester.
Man värmde upp med Mendelssohns lilla konsertuvertyr Meeresstille und glückliche Fahrt. Lite väl sömningt närmade man sig den första delen men i takt med att musiken piggnade på sig så gjorde även orkestern det.
Sedan hamnade vi rakt i hetluften när Sarah Chang som solist i Mendelssohns Violinkonsert e-moll tog andan ur oss alla.
Det är ingen stor ton hon fläskar på med, snarare fokuserad och kärnfullt skir. Just den här koncentrationen av tonen gör att hon inte riskerar att spela över.
Hennes timing är perfekt och det finns en enkelhet, ett lätt rinnande flöde i hennes spel som känns fräscht. Samtidigt är det dynamiskt väldisponerat och försiktigt inkännande.
Det är som om hon söker en dialog med orkestern, en vilja att samspela på bådas villkor. I den första satsen noterade jag hur lättsamt samspelet fungerade och hur behagligt både ton och klang formulerades.
En mycket finmaskig kadens med gracila rörelser ledde över till ett andante så stilla att man anade fryspunkten. Det kostar på att med sådan iskyla lita på att musiken bär. Det gjorde den!
Vidare i finalen fortsatte man att plocka poäng i det kärnfulla, inte det pompösa. Allegrot flödade smalt och stramt med Buribayev som extra smörjmedel. Solist och orkester pratade samma språk och gick åt samma håll. Då blir det bra!
Johannes Brahms Symfoni nr 1 spelades efter paus - rent och klart och utan krusiduller. Jag tror att det är så vi kommer att lära känna Buribayev, som en dirigent som inte krånglar till det.
Med den fösta satsen hamnade vi i ett spänningsfält med mycket fysiskt spel. Den andra satsen fick lyster av välsvarvat träblås och kändes vilsamt utan överraskande vändningar. Den tredje satsen blev lite såsig tills hornet manade på med behagligt och uppmanande spel.
Vidare över i finalen blev spelet välgörande baktungt och med det menar jag att man bottnade stadigt.
De snabba musikaliska kastbyarna fick blåsa fritt och orkestern vågade bjuda på pampigt överdåd som ändå samlades ihop av dirigenten, som slutligen knöt ihop det hela med ett stadigt avslut.
Så jobbar vi med nyheter