Jag minns när vi läste Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" i min litteraturcirkel. Det är den roman som de senaste åren orsakat störst uppståndelse på temat sanning och fiction inom skönlitteraturen.
I våra diskussioner över en bit paj och ett glas vin hade vi väldigt svårt att inte fundera över vad som var sant och vad som var fantasi. De namngivna personerna i boken hade antagligen ännu svårare att se på texten som fiction.
Lundgrens roman ställde det hela på sin spets och avslöjade både den litterära världens patriarkaliska strukturer och vår oförmåga att skilja på fantasi och verklighet.
Jag svarar varje gång att min roman är en cocktailblandning av lika delar självupplevt, historier jag hört och rena fantasier. Men medan jag skrev var det egentligen inget jag tänkte så mycket på. Jag hämtade helt enkelt historier som snurrat i mitt huvud länge, sådant jag hört som fascinerat mig och blandade det med plötsliga ingivelser när jag satt framför datorn. Men utgångspunkten var självupplevd.
Det var på en skrivarkurs på Marieborgs folkhögskola som början till Kokongen kom. Kursen heter "Kvinnor skriver" och tanken är att kvinnor i alla åldrar möts och skriver självbiografiskt om sitt liv. Jag följde inte riktigt kursplanen utan fantiserade friskt kring uppgifter som "Ett barndomsminne" och "Första kyssen".
Det var när vi kom fram till "Mitt första jobb" som jag började fundera på hur det var en gång i tiden när jag började arbeta på museet.
Min första uppgift var att ordna museets textila samling som låg nedpackad i lådor sedan en flytt. Till att börja med var det ett drömjobb. Mitt största intresse var mode och dräkthistoria och jag satt som i trance medan jag plockade upp det ena underverket efter det andra.
Stenkolsbroderade 1920-tals klänningar, kvarnhjulshattar och krinolinkjolar, inte många får komma sådana rariteter så nära. Gamla dräkter är alltid utställda bakom glas i mörka rum och få får någonsin vända ut- och in på plaggen, syna hur de är gjorda och känna på de fantastiska kvalitéerna.
Men efter ett tag blev det ensamt i museets magasin, lite kallt och instängt. Textilierna tålde inte dagsljus så jag satt i neonljus hela dagarna medan höst övergick i vinter utanför.
Till slut blev det för mycket. Flyttkartongerna verkade aldrig ta slut, jag var mätt på broderier och vävtekniker men framför allt saknade jag mänskligt sällskap. Efter lunch var det värst och jag satt nästan och nickade till vid skrivbordet.
En dag la jag mig helt enkelt på bordet, drog ett tygstycke över mig och somnade.
Jag beslöt att skriva om den där nästan surrealistiska tiden jag tillbringade i museets föremålsmagasin och plötsligt hade jag början på en roman. Men det betyder naturligtvis inte att allt som händer i Kokongen är sant.
Mitt förhållande till verkligheten har alltid varit fantasifull och jag skulle vara ett uruselt vittne. Att försköna och dramatisera är ett karaktärsdrag och, har jag upptäckt till slut, något användbart.