KUNG LEAR
Medverkande: 123 Schtunk med Lasse Beischer, Josefine Andersson och Henri Kokko
Skandiateatern
Det finns komik som knappast kan och inte heller bör beskrivas i skrift. Sådan humor som talar så extremt mycket för sig själv just i det ögonblick den skapas att det är en omöjlighet att återge i textform.
Norrköpings egna Sirqus Alfon är ett gott exempel på en grupp som passar in på beskrivningen, 123 Schtunk som förärade Norrköping med finbesök på lördagskvällen en annan.
Men låt mig trots detta göra ett försök.
Shakespeares "Kung Lear" är i grunden en tragedi. En berättelse om kungen som med gott uppsåt ska dela upp sitt rike mellan sina döttrar, men som istället sätter igång en negativ spiral av händelser där svek och girighet hamnar i centrum. Det är en synnerligen mörk historia, men i händerna på 123 Schtunk blir det helt tvärtom. Trion som i närmare tre timmar håller hov tar snarare den högtravande gamla texten som svepskäl för att roa kungligt.
Sminkade till clowner och talande med nasala röster intar de estraden och växlar sedan effektfullt mellan rollerna i det digra persongalleri som figurerar i historien.
Det blir hejdlös improvisationsteater där aktörerna tar minsta lilla förevändning att avbryta sitt spelande för att kommentera sig själva, sina repliker eller publiken. I vissa stunder uttänkt och planerat givetvis, men ändå i det stora hela synnerligen spontant och upplyftande.
Upplägget innebär ständiga avbrott där skådespelarna låtsas tappa texten, kommer in på ständiga stickspår kopplade till så väl den aktuella samtiden som detaljer som inträffar i salongen. Medan döttrar och undersåtar förvisas till Frankrike och Gusum och det intrigeras mellan pjäsens alla karaktärer är flera av åskådarna i publiken minst lika centrala och deltagande i berättandet.
Carema, folkhögskoleelever och Socialdemokraterna ("det är ju han den gamle partisekreteraren" konstaterar Lasse Beischer och lurar upp Lasse Stjernkvist ur publiken i en bärande scen som drar ner enorma skrattsalvor) är bara några som får humoristiska kängor längs vägen under den här hisnande resan.
Det blir sanslöst roligt. Inte bara för att interaktionen med omgivningen utförs med fingertoppskänsla och sällan skådad lyhördhet inför stämningen i salongen, utan även för att flera av historiens karaktärer görs föredömligt skruvade. Hela föreställningen är välspelad och Lasse Beischers blotta uppenbarelse, för att inte nämna hans tilltal, är långa stunder nog för att locka till skratt.
Bitvis tjuter publiken rent av. Något som aktörerna på scenen givetvis inte är sena att kommentera i ironiska och cyniska ordalag.
Som ni märker. Det är helt omöjligt att göra 123 Schtunk rättvisa i skrift, men sen sak är säker. Shakespeare i allmänhet och "Kung Lear" i synnerhet har förmodligen aldrig varit mer upplyftande.
