Inledningen med Auld Lang Syne och Jul jul strålande jul är riktigt stark och Sanna Nielsen sätter tonen direkt. Det här ska bli en ganska lågmäld kväll där det är hennes röst som står i centrum.
På mer än ett sätt ska det visa sig.
Men låt oss börja med det positiva. Jag somnar inte, men jag bäddas in i Sanna Nielsens behagliga sångröst och blir med ens klarvaken när hon smeksamt levererar en snygg version av Kents Utan dina andetag.
Det är en oerhört skicklig sångerska som verkligen klarar att göra sitt material rättvisa.
Det negativa med rösten?
När hon använder den till att prata.
Det är ett välkänt faktum att det är väldigt svårt att berätta om positiva trivialiteter och få det att bli engagerande. Följaktligen blir Sanna Nielsen mest babblig och långrandig när hon ska berätta om att hon gillar julmat, att hon fick många julklappar när hon var liten och konstant gullar med sin pojkvän. Som råkar heta Joakim Ramsell och sitta som kapellmästare i aftonens band.
Den skönsjungande schlagerdrottning är helt enkelt inte tillräckligt intressant som person för att det ska hålla för en personlig konsert.
Bättre då att hon koncentrerar sig på att sjunga. Mestadels är det som sagt lågmält, men hon jazzar till det med beröm godkänt i Tomten jag vill ha en riktig jul och får draghjälp av intrikat drumboxkomp signerat Jörgen Stenberg i Little Drummer Boy.
Att hon trots det lågmälda jultemat måste avsluta med mellovinnaren Undo känns skevt men är förstås självklart och hon gör den med bravur.