Sandström med passion för vår tid
Med "Ordet" har Sven-David Sandström försökt lösa "ett jätteproblem" som han säger. Hans passion är det mest omfattande konsertverk någonsin skrivet av en svensk och det första där evangelisten är en hon.
Repetition med Radiokören som sjunger folket röst, folket som friar Barabbas och istället kräver Jesu korsfästelse. Foto: Leif R Jansson/Scanpix
Foto:
- Riktigt så är det inte heller, man har någon slags tillit till det man gjort, men är ändå orolig. Det är alltid bra att vara orolig för då betyder det något.
Han har varit i Sverige några dagar nu. Trots att han säger sig vara speedad inför denna gigantiska urpremiär är han sprittande vänlig och glad. Bara en halvtimme senare ska han gå in i sin musikaliska värld. När Radiokören repeterar rör han sig lite vid sidan om. Han drar händerna ur byxfickorna, gestikulerar och grimaserar. Ibland talar han om hur han tänkt sig betoningen av en konsonant eller stavelse, han sjunger själv.
Kören står för folket röst, det folk som friar Barabbas och kräver Jesu korsfästelse.
- Det är röster som imiterar stora mäktiga skrik, kulminationer... korsfäst, korsfäst.
Sin evangelist beskriver han som en varelse från rymden, en mjuk och mystisk kvinnostämma uteslutande i piano eller pianissimo, skriven direkt för Anne Sofie von Otter.
- Jag ville att det skulle låta annorlunda klangmässigt, jag ville slippa den där ganska höga genomträngande tenorstämman.
- Lite viskande, väldigt lyriskt berättar hon den här historien. Hon är the gospel som ges till oss om denna händelse, det är så jag har tänkt mig.
Kyrkomusik
"Ordet" är Sven-David Sandströms tredje riktigt stora sakrala verk. "Requiem" från 1982 beskrevs av musikkritikern Camilla Lundberg som "en av decenniets största kulturhändelser alla kategorier" och "High mass" från 1994 som "ett stycke kyrkomusik på en anspråksnivå närmast okänd i svensk musikhistoria".
Den här gången ville han göra en passion:
- Enda orsaken, och den är ganska tung, är att jag mer och mer jobbar med kyrkomusik. Jag känner att jag, om jag får uttrycka mig så, gör bäst saker då. Jag känner mig mest inspirerad, meningsfull. Varför är svårt att svara på.
Hans arbete börjar i berättelsen snarare än i musiken, och passionsberättelsen, lidandets historia, är kristenhetens och vår civilisations källa, resonerar Sven-David Sandström.
Däremot vill han inte enbart utgå från evangeliet utan vände sig till Katarina Frostenson som han arbetat med tidigare.
- Jag ville ha någon som tog tag i texten, i dag. Det var en väldigt svår uppgift eftersom hon inte är spontant religiös på det sättet, men hon blev väldigt fascinerad och skrev en oerhört bra text. Hon belyser historien, gör något eget. De bilder som skapas hos henne är mycket märkliga och privata, de ger nytt ljus.
Ordens smak
Just ordet är numera helt avgörande för Sven-David Sandströms komponerande:
- Jag gör nästan ingenting utan ord. De inspirerar mig, dels innehållsmässigt, dels orden i sig, valören, tyngden, det lyriska, smaken. Jag försöker gå väldigt nära dem, översätta dem till musik. Annars är det ju ingen idé, annars kan man ju lika gärna läsa dem.
Förr kunde han skriva "ruffig musik, våldsam och fightande" som han säger. Han ville ta död på etablissemanget, det var en politiserad inställning som han inte längre har kvar. Sedan länge varvar han det modernistiska tonspråket med ett nyromantiskt, nyenkelt. Hans musik i dag kan upplevas som lättare att ta till sig än det han skrev tidigare:
- Jag vill gärna att många ska få ut något, känna något. Jag tror fortfarande att bakom alla analyser och filosofiska diskussioner om musik finns det något väldigt spontant som når fram, eller som inte når fram. Detta är något mystiskt som intresserar mig mycket.
Längtar hem
- Hela livet söker man motstånd, som skapar spänningsfält. Man vill lösa ett problem och ju större det är desto mer spännande. Det är ju ett jätteproblem att berätta hela den här historien så att folk är med hela tiden.
Sedan sex år är han lärare i Bloomington, Indiana, vid ett av USA:s mest ansedda musikuniversitet. Varje dag längtar han hem, därmed inte sagt att han flyttar.
- Längtan är inte så tokig att ha i sig, det är ganska fint. Fantasin och funderandet är också viktigt för en konstnär, att känna att man inte har några gränser. Trots att det skrivits så mycket toner, så många rytmer finns det inga gränser för vad som går att göra. Det känner jag tydligt och det här härligt.Not. Ordet - en passion, framförs i Berwaldhallen 24 och 25 mars. Direktsänds i Sveriges Radio P2. Radiokören, Eric Ericsons kammarkör, Sveriges Radios symfoniorkester medverkar. Manfred Honeck dirigerar. Nina Stemme, Susanne Resmark, Michael Weinius och Johan Reuter. Anne Sofie von Otter gör rollen som Han, evangelisten.
Så jobbar vi med nyheter