Samtal med en sur strömming
Carolina Häggkvist
Foto:
- Se så, stoppa in mig i munnen nu då! Få det gjort bara.
Jag tittade mig diskret omkring för att se om de andra konverserade med sina surströmmingar, men det gjorde de inte. Det kanske var något fel på min. Förutom att den var rutten. Jag förundrades en kort stund över att den döda fisken kunde prata, men jag hade varit med om värre saker.
Jag hade aldrig varit på surströmmingsskiva förut och ville bara smälta in. Typiskt att man skulle få en talande surströmming, tänkte jag irriterat.
- Vad vill du? fräste jag utan att röra på läpparna.
Fisken tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.
- Vad jag vill? Jag har tillbringat åtta veckor i en tunna i solen i 18-gradig saltlake och du frågar vad jag vill? Jag har blivit jäst och nertryckt i en konservburk. Jag ska tala om för dig vad jag vill, jag vill UUUUT! gastade fisken för full hals.
Inte nog med att jag hade fått en talande surströmming. Min var dessutom aggressiv. Situationen kändes mycket obekväm. Mina bordsgrannar verkade tro att skriken kom från mig.
- Ja, ja, ja, men var lite tystare är du bussig, sa jag, mellan sammanbitna tänder i ett försök att blidka fiskliket.
Det skulle jag inte ha gjort. Fisken sprattlade till och ställde sig upp på stjärtfenan. Hon hötte mot mig med bukfenan. Stanken när hon rörde sig fick kväljningsreflexen att vakna till liv.
- Hörrudu! Nu är det du som släpper mig fri. Jag ska tillbaka till de mina i Bråviken. Annars tänker jag skrika så högt jag kan!
Hennes gälar krampade av ilskan och jag insåg att hon menade allvar. Det var bara att välja. Utan att tveka smusslade jag ner den slappa fiskkroppen i jeansfickan och gick bort för att ta adjö av värdparet. Mitt "det var verkligen kul, men jag tycker inte att det är här är rätt mot strömmingen" kändes lite hängande i luften utan min bakgrundsupplevelse.
Medan jag promenerade i riktning mot hamnen vände sig folk om och sniffade efter mig. Jag hade god lust att skrika "det är väl inte mitt fel att jag har en surströmming i fickan" men lät bli. Då och då fick jag stå ut med befallningar av min följeslagare.
- Fortare, fortare!
Jag kastade henne så långt ut från kajen jag kunde och andades sedan ut. Inte ens en gång ett tack hade hon bevärdigat mig med. Då bestämde jag mig för att aldrig mer gå på surströmmingsskiva. Surare strömming fick man leta efter. Tacka vet jag sill, tänkte jag och började den mödosamma vandringen hemåt.
Så jobbar vi med nyheter