Det är intressant att se vad vuxna människor får för sig att göra när de ska skapa underhållning för barn. Det kan bli en actionfilm där tuffa killar med vapen imponerar på väna flickor. Men det kan också bli en pjäs om allas behov av att gråta och prata med varandra i ett badkar iklädda gula trikåer. Pjäsen Vi är nära tillhör det senare alternativet. De två vännerna Jenny och Ellen sitter inlåsta i ett gigantiskt badrum där publiken hälsar på i en timme. Just vid den här föreställningen består publiken av två mellanstadieklasser som inte är helt lättflörtade. Men skådespelarna försöker, ty publiken ska interagera. Men det känns lite krystat, som att man pliktskyldigt tryckt in samtalen med publiken för att de inte ska tröttna helt och hållet. För uppsättningen saknar stringens. Den vill omfamna allt och alla. Kan vi veta att människor vi inte ser just nu verkligen finns? Var slutar människan och var börjar luften? Finns det ett liv efter detta? Och så ska publiken öva sig på att gråta, och tipsa ensemblen om känslosamma Youtube-klipp efter pjäsens slut.
Visst finns här riktigt starka och allmänmänskliga delar. Som när Jenny och Ellen efter en existentiell diskussion bli oense och börjar bråka och skrika. För att snart omfamna varandra och konstatera att "Jag tycker ju bara så mycket om att bråka med dig". Det är en känsla som säkert känns igen hos publiken, och den blir än lättare att ta till sig eftersom känslan inte skambeläggs. Det är detta budskap om respekt inför våra känslor som gör föreställningen sevärd. Särskilt eftersom vi ständigt matas med de hårda idealen genom andra underhållningsformer. Möjligtvis passar pjäsen ännu bättre inför en publik i högstadieålder som befinner sig mitt emellan dessa två världar. Mellan viljan att ge vika för känslorna och kraven på att inte visa dem.
Vi är nära hade vunnit på att välja spår, både vad gäller vilka budskap som ska förmedlas och med vilka uttrycksmedel det ska ske.