Samspelt kvintett leker med jazzens gränser

Med en rykande färsk CD och Gullin-stipendiet i bagaget äntrade sångerskan Lina Nyberg med kvartett Crescendos sen på onsdagskvällen. Publiken var överraskande ungdomlig vilket var glädjande. De som trodde att det skulle bli gammal hederlig jazzsång fick snabbt omvärdera sina förväntningar.

Lina inledde med sin egen tonsättning av Virginia Wolfs ”Who shall measure”. Wolfs text kan närmast beskrivas som terapeutiska monologer med musik som samtidigt som den är konsekvent spretar åt alla håll och kanter! Förstår ni vad jag menar?

Lina Nybergs kompositioner verkar vara som en mix av gammal hederlig scatsång, burlesk från 20-talets Berlin, romanssång, rockabilly och i ”The Woodlouse” (”Kackerlackan”) även samisk jojk! David Stackenäs elgitarr är kopplad till ett tiotal elektroniska dosor och instrumentet ömsom kvider i distorsion a la Jimi Hendrix och ömsom riffar likt hårdrockare eller rockabillykompare. Man vet aldrig vart musiken ska ta vägen. Med Lina som vägvisare tänjer gruppen hela tiden på begreppen.

I ”Say it isn´t so” är den minimalistiskt popig och i ”Ingrid”, Linas hyllning till Ingrid Bergmans insatser i Alfred Hitchcocks ”Notorious”, är kaoset farligt nära. Lina bjuder också på opera i Mozarts ”The song of the roses” från Figaros Bröllop. I ”The Cyber Song” är det dansmusik med arabiska undertoner.

De fem musikerna på scenen är mycket samspelta. Stackenäs är vid sidan av Lina drivande. Josef Kallerdahls bas ger tyngd i kompet och Peter Danemo håller ihop det hela rytmiskt. Dessutom har han arrangerat mycket av musiken. Cecilia Persson vid pianot har en mer undanskymd roll, men inte desto mindre viktig. Hon bidrar med klanger och harmonier som fungerar som ett kitt mellan insatserna från de andra.

Till sist några ord om Lina Nybergs vokala insatser. Man kan konstatera att det krävs stor skicklighet att kunna sjunga som Lina gör. Ena stunden ligger hon absolut ”rätt” i ackordet för att sedan tänja och hamna helt ”fel”, dvs. falskt. Och ändå upplevs Linas sång som ”rätt”, om ni förstår hur jag menar?