Sallsam natt med en ny vän

Måste berätta om min natt med Echo. Innehållsrik tror jag är ordet men inbilla er ingenting.
Det som föregick natten var en afton där jag min vana trogen ganska försiktigt bekantade mig med herrn.
Vi skulle gå ut och gå. Tillsammans trodde jag, men dels blev jag inte betrodd, dels blev det inte vad jag menar med promenad. Ecco, eller va-han-nu-hette, hade sina egna planer.

Nämentitta! Här kommer ju Muffe! Hejsan lilla gossibubben ja, ja, ja ååså fin så joodå! Ka du hälsa då så fint då, inte bita, bara hälsa lite gjann, jaaaa, sååja.
Så inleddes en fullkomligt gastkramande promenad i Stockholm där sällskapet var nämnda jycke och ett stycke släkting.
Vi mötte massor med kompisar till vahannuhette, Esco eller nåt sånt. Så vår lilla krets utvidgades hela tiden. Och då gullades det ibland som om det handlade om bebisar - vilket ju är helt begripligt och rätt och riktigt - men under de här omständigheterna, med fullvuxna djur, rent generande. Enligt uppgift handlade det hela om social fostran, men mest verkade det gällaatt hålla jyckarna från att a) bita varandra i strupen eller b) göra valpar.
b) verkade absolut vara farligare än a).

Det visade sig under de här många men rätt korta promenaderna att några namn på hussar och mattar inte var kända, medan man däremot kände inte bara namn och ras utan hela stamtavlan på det där djuret man mötte. Hur och vad dom åt och hur deras magar skötte sig och andra intressanta egenheter.

Under hela promenaderna fostrades det. Echo (eller kunde det vara Esco) skulle inte få gå ut förrän man sa "vassego" och skulle sitta respektive gå eller äta när tillåtelse gavs och framför allt lyda, lyda, lyda.

Det vet ju var och en som haft en unge att av sådan exercis blir det falska varelser. Här visade det sig att skrytet om att jycken inte klättrade upp i mattes och husses säng, togs igen på "främmandet". Klart hunden fattade att en annan inte hade kläm på alla fåniga och obegripliga regler, så då blev natten vår om man säger så. Eller hans. Hela tiden väcktes jag av att hunden kom och la sig bredvid mig, puffade undan mig och bredde ut sig. Rätt mysigt i och för sig, första gången, men uppenbart ouppfostrat. Dessutom insåg Ecsho att om det där gick så gick nog annat också och han puffade på mig så jag måste gå upp och så gnydde han så jag trodde han var hungrig och han fick mat och så gnydde han vid dörren så jag trodde det var kris och måste klä på mig och gå ut och där stack han iväg i natten och jag hängde som en vante i kopplet och inte pinkade hundf-n och inte ville den gå in heller och då satte jag mig på trappan och grät.
Nävars, inte riktigt.

Och vaddå, värre nätter har passerat, det konstiga var väl att de där människorna jag känt i hela mitt liv visade helt nya sidor och jag undrar över dom och alla andra hundägare: vilka är bevekelsegrunderna? Är det för att barnen flugit ut och ingen finns att gulla med eller är det ett osläckt behov av att bestämma över nån?
Förmodligen en blandning av båda.
Kanske var det en tik och hon heter Exa?