Sälgar ihop med E.ON - vem kan välja?
Foto:
När jag för några veckor sedan fick brevet från Sydkraft, där de hälsade mig välkommen till E.ON, så trodde jag bara att namnbytet var ett sätt för Sydkraft att komma ifrån det grundmurat dåliga rykte de skaffat sig i anslutning till Gudrun. Jag menar, när de först totar till ett så besvärligt system för kunderna att få avbrottsersättning (Andra elleverantörer betalade i oträngt mål ut avbrottsersättningen till kunderna medan Sydkraft krävde att man skulle gå till deras hemsida, hämta en blankett och fylla i tider för avbrottet, fast de själva visste bäst när strömmen försvann och kom tillbaka) och därefter ha mage att skicka ut ett brev där de erbjuder mig att beställa en dokumentation av stormens härjningar på DVD, ja, då är de värda allt dåligt rykte de kan få&
Sydkraft berättade inte heller i brevet varför de plötsligt tänkte svara "E.ON" nästa gång jag ringde till dem och till att börja med ryckte jag mest på axlarna. Jag hade nämligen alldeles nyss ringt till dem och då svarade de "Graninge" så va fan, för mig får de väl svara E.ON då om det roar dem. Jag var mest glad för att det inte var en räkning i kuvertet.
Men en god vän, som var på besök från Hamburg, sken upp när jag berättade nyheten om att jag numera ska få min ström genom ledningar, som ägs av E.ON. Han kände väl till den tyska eljätten och kunde också berätta hur den steg för steg uppstått ur olika kommunala energibolag eller andra bolag ägda av tyska länder. Och i botten på alltihop låg VIAG, grundat 1923 och VEBA grundat sex år senare. Redan i mitten av 60-talet började tyskarna att sälja ut sina medborgares egendom för att slutföra verket 1990 när hela rubbet var privatiserat.
Historien påminner onekligen en hel del om vad som hände med Energiverken i Norrköping, som i omgångar avyttrades tills hela rubbet hamnade hos Sydkraft. Och nu har hela Sydkraft hamnat hos E.ON, som av deras hemsida att döma tycks ha sitt huvudsäte i Düsseldorf.
Samtidigt ska ju, i sanningens namn, sägas att det är väldigt många tyskar, som under de senaste åren tvingats vänja sig vid att de svarar "Vattenfall" i telefon när de ringer för att klaga på elräkningen. När jag och barnbarnet i juni var på väg till ett gammalt östtyskt brunkolsdagbrott - nu omgjort till badsjö - i närheten av Heuerswerda så stirrade vi plötsligt vantroget på ett jättekontorshus, mitt ute i spenaten. Vattenfall, stod det på stora skyltar, framför det som visade sig vara något slags administrativt centrum för företaget i fråga.
Jag är osäker på vad man ska dra för lärdomar eller slutsatser av detta. Jag kanske ska glädja mig åt att jag är en del i globaliseringen eller att jag kan ana historiens vingsus. Det kanske är jättebra att svenska Vattenfall sköter strömmen i Tyskland och tyska E.ON tar hand om tåtarna i stora delar av Sverige. Men jag måste erkänna att jag blir lite orolig för hur det ska gå med sälgarna. Jag bor nämligen granne med Sydkraft - f´låt E.ON - som äger en markplätt där det står ett grått skåp. Dessvärre står det även tre-fyra sälgar på E.ON:s mark, som håller på att massakrera mitt uthus med sina grenar. Jag har länge tänkt ta kontakt med Sydkraft för att försöka få till stånd en fällning av sälgarna men jag har liksom aldrig kommit till skott. Bara tanken på att börja förhandla med E.ON gör mig matt&
Sedan grubblar jag mig sömnlös på Sydkrafts avskedsord i brevet. "Vår resa har börjat och jag hoppas du vill följa med oss," skrev någon som heter Lars Frithiof till mig. Vad menar karl´n? Har jag något val?
Så jobbar vi med nyheter