Det är jag och nio till i blandade åldrar. Rakt framför mig sitter två äldre damer. De pratar hit och dit om allt möjligt, trots att dom verkar vara nyfunna bekanta. Den ena av dom återkommer hela tiden till sin man, som dog av en stroke - för tjugoett år sedan. Jag förstår att hon vill ha respons om detta, att hennes man är död, av den andra damen, men hon pratar på om annat.
"Min man och jag brukar gå ut och gå", säger hon. "... i Vrinnevi. Ja det kan bli ett par gånger i veckan faktiskt."
"Jo, så gjorde vi också ibland, innan min man dog", svarar den första damen. "Ja han fick ju en stroke. Tänk att det är tjugoett år sedan."
"Vi går oftast två och en halvan, bara - så slipper vi fundera på hur vi ska gå", säger den första.
Tjugoett år sedan, tänker jag. Saknaden måste sitta som en kronisk värk i hennes kropp.
Plötsligt ropar en sköterska bakom min rygg. Nu är det Maj-Britts tur. En hårt solbränd kvinna i sextioårsåldern reser sig upp ett par soffor bort. Hon ser lite bekant ut, men jag har ingen aning om hur. Kanske från något avlägset jobb, eller skolan, jag vet inte. Maj-Britt passerar utan att se på mig.
Kanske är hon bara lik någon?
Vid ett bord vid ett fönster sitter en ung tjej, kanske i tjugoårsåldern. Hon har sin pappa med sig, det går inte att ta miste på att det är hennes far, för de är två versioner av varandras genuppsättningar. Likadana uppnäsor - Norrköpingsnäsor sa man ju förr, ett fullkomligt rubbat uttryck... eller? För inte kan väl inte uppnäsor vara en lokal genetisk företeelse?
En pojke är här med sin mamma, en vuxen liten pojke på kanske sextiofem och en riktigt gammal mamma på runt nittio. Han styr och ställer med henne för att hjälpa till och få henne att sitta bekvämt och ha det bra. Det verkar som att sonen är rutinerad i sitt mammapysslande. Kanske har han styrt och ställt med sin henne i många många år, kanske som sin mammas passopp och tröstare - för att mamma ska må bra, ha det gott, inte vara ledsen? Hur han än gör så verkar hon ändå inte vara riktigt nöjd. Hon gnäller och knorrar och ser missbelåten ut, och sonen fäller pliktskyldigt och duktigt upp och ner fotstöden på rullstolen, tar av och sätter på henne koftan.
Jag suckar och ser åt ett annat håll.
En ganska vacker kvinna med uppsatt hår sitter och ser ut genom ett fönster en bit bort. En sval bosniska, tänker jag. Jag blev faktiskt rätt bra på att skilja på nationaliteter när jag jobbade i kommunen.
"Lena Johansson!" ropas plötsligt upp, och den vackra bosniska kvinnan reser sig upp och ler mot sköterskan.