Saknad svår att ta till sig
Saknad av Finne Harris Regi: Olof Hanson Översättning: Jacob Hirdwall Scen och kostym: Åsa Lieberath I rollerna: Stina von Sydow, Viveca Jedholm, Kalle Westerdahl Prod. Östgötateatern och Riksteatern
Teater
Man kan misstänka att samarbetet med Riksteatern ställer Östgötateatern inför vissa fakta.
Det kan väl knappast vara önskedrömmen att servera ett engelskt kammarspel om ofattbar sorg efter en våldförd och styckmördad/torterad dotter just under årets mörkaste veckor.
Sorgen kommer aldrig i rätt tid, men det kan ju teatern göra.
Det här är inte bara ett stycke om sorg, det är mycket mer, dramat handlar om det värsta kriminella dåd som kan beskrivas. Om familjen som blir kvar, det är mor, styvfar och tonårig lillasyster.
Klart dom är förvridna, klart att sorgen inte kan var "en del av livet" eller "sund" eller hur man kan beskriva den i tröstande termer. Mördare förgriper sig ju på fler än sitt första offer.
Sorgen är alltid ens egen, gemenskap i sorgearbete kan vara trösterikt, men den är ändå enskild. Ett av Zinnie Harris budskap är att man måste tala om sin sorg, annars händer hemska saker inom oss.
Kanske är det så. Just de här erfarenheterna, alltså efter en mördad dotter, är svåra att föreställa sig. Självmord, olyckshändelser, sjukdomar och annat som sätter stopp för livet får man gå med på att det "kan finnas där". Säkert obegripligt svårt nog.
Men detta. Frågan är hur allmängiltigt angeläget detta är? Tragedin inträffade sju år tidigare.
Saknad har nästan drag av det där ungdomsdramat där man älskar det absurda och groteska. Som om inte verkligheten räcker. Som om man besvärjer det värsta med ruggiga beskrivningar.
Saknad är svår att ta till sig, trots det psykologiska spel som förekommer i den här lilla familjen.
Monika är mamman, verbal, djupt deprimerad vilket yttrar sig i överkänslighet, varje oskyldig anmärkning svider till i hennes öppna sår. Hon går i sina tankar och kan inte lyssna på de övriga utan att ta sats ordentligt, ändå orkar hon bara korta ögonblick. Fullt begripligt.
Micke som är styvfar (Monika verkar vara änka) har det också svårt, hans känslor handlar om hämndbegär och hat och så späds det på med förtvivlan över att inte nå sin hustru.
Han är betydligt ungdomligare, för att inte säga barnsligare, i sitt sätt att tala än Monika.
Lillasyster håller ifrån sig vetskapen samtidigt som hon lever mitt i mardrömmen, bilder som inte lämnar henne ifred - mobbad tillika.
En trasig familj som skulle behöva hjälp. Kanske finns ett hopp i sista scenen, i slutminuterna där en situation snickras till som kan handla om att sätta punkt. "Snickras till" för att den är orealistisk och inte trovärdig. Varför skulle en begravning ända något? Finns det en tro på religiös ritual här?
Det är lite för trist mitt i all dramatik. Hela första akten upprepar känslor och repliker så man gärna vill säga att ok, jag har fattat, ska vi gå vidare?
Scenen är väldigt mycket grå. Det är vackert - och grått. Två mycket estetiskt strama scenbilder, i den andra är vi i Paris, det sägs så, där pågår rättegång med alla sina komplikationer.
Ljuset slaskar ofta ut i salongen, vi ska antagligen bli delaktiga/indragna, oftast ligger skådespelarnas ansikten också i slagskugga.
Det är bra att teatern tar publiken på allvar. Skådespelarna gör tydliga karaktärer och det står helt klart hur förfärligt dåligt de mår på olika sätt. Inte kan man väl säga att det är tråkigt med ett så dramatiskt ämne?
Eller?
Så jobbar vi med nyheter