Sagolik skönhet att fyllas av

Det var en gång en stad som var byggd på vatten.
Längs kanalerna stod urgamla, vackra hus. Kyrkorna, som var öppna för alla, hade tak som var klädda med guld.

Gästkrönikan
Man kunde sitta ner ett tag, rofyllas, innan man andligt påfylld och med hakan nere vid knäskålarna fortsatte sin vandring längs gränderna, tätt intill de konstfyllda palatsen.
Det är en saga som är sann.
Venedig finns på riktigt.
Tar man ett billigt flyg från Skavsta kan man vara där innan det blir mörkt.
Paris och London kan slänga sig brutalt i väggen.
Ingenting går upp mot en promenad i Venedigs gränder eller en båttur längs Canale Grande, ett besök i en kyrka på förmiddagen eller bara strosa runt och ta in så mycket skönhet man orkar. Man fylls på.
Man byter ut förbannade gallerior, ödsliga gator, allting fult man tvingas omge sig med dagligen, mot solbelysta 1700-talspalats, tusenåriga kyrkor och konstverk av Bellini, Canaletto och Tiziano. Det är ett välbehövligt avbrott från den förbannade, förfulade och förfärliga gråheten och vardagen som envisas med att sätta sina klor i en.

Man går gärna vilse med flit i Venedig. Man vill aldrig komma hem. Man står häpen framför Santa Maria Della Salute, den nästan omänskligt vackra barockkyrkan från 1600-talet och bara fylls på med anledning, ljus och tillräcklighet. Inne i Dei Frari, den enorma kyrkan från 1400-talet, får man hopp om livet, om mänskligheten. I sakristian inne i Dei Frari finns Bellinis triptyk med originalram från 1488, "Tronande Madonna med helgon."
Det är så vackert att man vet att det måste vara sant.
"Den ser ut att ha målats med smälta ädelstenar" skrev författaren Henry James.
Människor kan mer än flippra bort sina liv.
Människor kan skapa odödliga, tidlösa konstverk, kyrkor och berättelser.
Människan KAN faktiskt besegra tiden. Venedig är ett i högsta grad levande bevis på att människan, eller åtminstone konsten skapad av henne, är större än tiden.

Allting oväsentligt liksom bara faller av.
Alla små kvalster som skavt, människor man stört sig på, alla inskränkta, obetydliga små löss hemma i Sverige som ägnat sig åt att bita en i hälen, rasar av, försvinner bara. Det är så skönt. Man kliver upp på morgonen och går ut i en världsstad och ett kulturarv med halsduken knuten i halsen och man får äntligen perspektiv på vad som betyder något och vad och vilka som gott kan sitta där de sitter, i sitt andliga och kulturella mörker och tjattrar hysteriskt, som påtända fruntimmer på symöte, för att de innerst inne vet att om de tystnar, så dör de.
Jag har bestämt mig för att sluta vara arg på dem.
Jag har bestämt mig för att sluta tänka på dem överhuvudtaget.
De finns inte längre.
Det är inte mitt kall att få den andliga nöden att åtminstone börja kippa efter andan.

Jag strosar vidare och på kvällen sitter vi på en restaurang mitt emot varandra och det är bara en dag kvar innan vi måste resa tillbaka till Sverige och på flygplatsen trängs svettiga människor för att få komma hem men när vi landar är jag inte hemma, bara någon annanstans.
Löpsedlarna skriker samma sak.
Men ingenting skär längre, ingenting av det bekommer mig. De når mig inte längre. Jag får äntligen vara ifred.

Det finns ändå gränder man vill ha hjälp att ta sig ur. Direkt hemkommen från Italien går jag in på Vaxkupan och införskaffar Thåströms nya skiva och det är som att springa på en gammal vän på stan, som att guidas ut ur den där labyrinten, och det är så skönt att det finns människor att ty sig till också i Sverige här och nu, som man kan lyssna på när man tar sina promenader längs ett helt annat vatten, tätt intill helt andra hus. Och människor är älskansvärda trots allt för på radion hör jag att Thåströms nya platta säljer bäst av alla skivor i hela Sverige just nu och jag inser nånstans att vi är många som behöver guidning, att vi är många som kan känna igen oss i konstnärers egentligen ganska privata berättelser och att vi därför egentligen i grund och botten, är banalt lika, vi alla.

Egentligen är Thåströms nya skiva och ett konstverk av Bellini samma sak. (Även om jag antar att alla konstkännare kvider i vanmakt och skräck och han själv skulle vilja slå ihjäl mig) för de stryker under våra liv, skänker tröst, förståelse och gör verkligheten en aning mer begriplig.
Det är (eller borde åtminstone vara) vad all god konst borde sträva efter.