Sagan om slottet del 2
På Slottgatan 140, innanför ölstugan Tirol, där pilsnergubbarna alltjämt satt kvar och småmuttrade dagarna i ända huserade ibland Denkers Love Disco, i en sunkig gammal tvättstuga från tidigt nittonhundratal. Det var ett oerhört primitivt ställe på kanske 60 kvadrat för oss som inte ville vivrvla runt till Madonna och Samantha Fox.
Ett par år in på åttiotalet ströp hyresvärden värmen till kåken. Nu ville man få ut de sista spillrorna av husockupanterna.
Kungsgatan skulle breddas, och alla hus på den västra sidan av gatan hade rivits och ersatts med gula, fula tegelkåkar i förortsstil.
Varför är det först nu som arkitekterna har lärt sig rita riktig stadsbebyggelse igen? Ända in på nittiotalet slog det ju upp miljonprojektskåkar mitt inne i städerna. Var det billigast så? Fanns det färdiga ritningar att skicka efter från Hobbex?
De ockupanter som nu bet sig kvar i Slottet gjorde det för att de inte hade råd att hyra riktiga hyresrätter, eller för att de inte kunde få kontrakt på grund av hyresanmärkningar, för nu var det inte så festligt att bo där längre. För att spola toaletterna fick man hälla vatten ur hinkar i holken, och tidvis stängdes också strömmen av, för att fresta på de bofastas motstånd. Annars var den enda värmekällan spisplattorna.
Men ännu så länge var det kul i Tiroltvätten ibland. Feta elkablar drogs från gatuhuset och riktiga rockkonserter ordnades. Det knakade i den gamla tvättstugans väggar och polisen kom på håglösa besök ibland. Efter löften om lägre volym och lugnare samtalsnivåer åkte konstaplarna och banden drog igång igen, svettigt, brandfarligt och häftigt.
Den tjugosjunde september 1986 lirade Sister James i Tiroltvätten så väggarna bågnade och det var flera hundra människor som trängdes i och utanför lokalerna. Polisen kom och åkte och kom igen och vid halv fem på morgonen brann hela kåken på Slottsgatan 140 upp. Någon dåre hade anlagt en brand, men ingen kom till skada. Konserten var sedan länge över och folket hade lämnat lokalerna, och vid det här laget fanns det lyckligt nog inga boende kvar i kåken.
Det var bara den gamla ölstugan som fick stänga lite i förtid, ölgubbarnas Tirol. Och epoken Slottet gick i graven. Efteråt florerade rykten om att det var hyresvärden själv som hade fjuttat eld på kåken, för att bli av med hela skiten, rock, ölgubbar, bisarra poeter och diskonätter.
Men nu då, när jag stod där med min roliga presentpåse i handen, med halvslutna ögon, och såg på kvarteret som en gång kallades för Slottet, som numera enbart är spöklika minnen i huvudet på gamla gubbar och gummor som jag själv, så kunde jag känna att det kanske är tiden som är illusionen, och att verkligheten i själva verket är våra minnen.
Man ska ju inte leva i sitt förflutna, men ibland är det svårt att låta bli.
Så jobbar vi med nyheter