Sagan om Slottet, del 1

Så jag kände mig som en mycket kärleksfull och präktig pappa och svärfar den här bisarrt heta, nästan kletiga, småflugiga eftermiddagen i slutet augusti, när jag promenerade till de unga sjuklingarna, nedför Kungsgatan mot Norra promenaden. Jag vek av åt höger vid Bråddgatan och sedan åt vänster efter vår vackra gamla synagoga, in på Tunnbindaregatan och snart skulle jag, som någon sorts självutnämnd Florence Nightingalefigur ringa på hos ynklingarna och lämna över mina gåvor och få ta emot lite snörvlande tacksamhetsyttringar. Plötsligt befann jag mig vid hörnet av Tunnbindaregatan och Slottsgatan och jag stannade upp. Åh, vilka trakter! Det sög till lite i magen, trots att här inte fanns ett enda spår kvar av det kvarter som på sjuttio- och en bit in på åttiotalet gick under namnet Slottet. Oj oj, jag slöt mina ögon en aning för att skapa lite sudd i blicken och under några sekunder flöt alla minnen ihop, jag susade tillbaka till den tiden, ja nästan trettio bast bakåt. Jag minns inte vilket år det var, men i slutet av sjuttiotalet ockuperades många av lägenheterna i det rivningshotade kvarteret av radikala vänsteraktivister och frejdiga proggare. De kallades hemuler, för de var som figurerna i Muminböckerna: så duktiga på det mesta, intresserade av nästan allt, käcka och driftiga. Banderoller med slagord hängdes upp på fasaderna: Vi ockuperar! Nej till rivningshysterin! I pressen och rådhuset befarade man att Norrköping skulle få ett eget Christiania, med öppen försäljning av hasch och skitiga halvnakna ungar som lekte på gatorna. Men det gick förstås lugnare här än i Köpenhamn. Det blev varken kravaller eller "Pusher Street", och inga blomsterbarn heller. Det var åratal innan Kungsgatans skulle breddas, så hemulerna och vänsterskäggen fick hållas, tills vidare, och i sanningens namn var det nog lugnare på Slottets gårdar än i många andra delar av stan. På den här tiden, under sjuttiotalets sista år, var jag bara en tonårig besökare på Slottet, på några fester då och då. Men det var spännande för en fjunig, förortsgrabb, alla dessa roliga, annorlunda människor. Något år in på åttiotalet blev det annorlunda. Hemulerna och radikalerna började flytta ut på vischan eller till universitetsstäderna för att plugga och ersattes med mer originella existenser: mörkklädda depprockare, rastafarianer, underliga konstnärer, ystra frisörer och övervintrade gamla hippies. Och så jag då, en yngling i skaran runt de bofasta, kanske själv en lite udda figur som ville bli poet. Här, innanför Slottets torn och tinnar, i den lätt kokande mixen av människor frodades konsterna, en antikultur i alla former och riktningar, med en hälsosam misstänksamhet mot konstelitism ochsnobbism, mot institutionskultur, och här spirade en gör-det-självattityd som lite senare skulle komma att slå ut i full blom. Fortsättning följer i morgon.

Information till våra läsare

Sagan om Slottet, del 1

Vad kan vara bättre mot en seg förkylning än en plastkasse med ett paket kaffe, en påse chips, en tvåliters cola, lite hostmedicin, och en karta Alvedon? Inte mycket.