Jag är tillbaka! Efter fem års frånvaro kommer återigen mina visdomsord - alternativt gallimatias - att tryckas i denna tidning under pseuodonymet Carolina Häggkvist.
Vem i #%=? är du, kanske du tänker nu.
Må så vara.
Men kanske, kanske sitter där någon mossig gammal gubbstrutt eller gumma i en kamineldad stuga mitt emellan Ljusfallshammar och Grytgöl och bläddrar förstrött i denna blaska. Och kanske, kanske att denna lilla tant eller farbror rycker till när hon ser min nuna och tänker, henne har jag sett förut! Denna resumé är för er. Nu ska ni få höra vad som egentligen hände.
Rastlösheten högg mig i foten likt en ettrig terrier. Jag ville bort. Ut och se världen. Uppleva. Jag kom till Linköping. Nytt jobb, ny man och ny bostad. Till en början var det riktigt uppiggande med designstolar för tiotusentals kronor på kontoret. Det var galor och after work. Jag njöt och de första sambokilona började sätta sig runt min midja.
I all hast bestämde vi oss för att skaffa barn. Det kan ta tid det där, om det ens går. Det tog två månader. Ner slank smörgåstårta och semlor som på löpande band. Är det någon gång i livet man ska unna sig så är det väl nu, tänkte jag och pressade i mig saltlakrits och kakdeg. Månaderna gick och vågen tickade uppåt på ett högst oroväckande sätt. Jag blundade för de digitala varningsklockorna och fortsatte äta. Moffade.
Det var ganska jobbigt att vara gravid, så jag passade på att tröstäta lite också. Inte bara unna mig. Det hela slutade på 22 kilo upp. Men själva bebisen vägde bara drygt tre kilo. Vad ända in i vassen är nu detta, tänkte jag när jag tittade på min nyförlösta kropp i spegeln. Sladdret förföljde mig vart jag än gick. Så jag började gå - långt.
På jobbet började de fräsiga stolarna att säljas ut. Någon vikarie togs aldrig in, istället började folk sägas upp. Löner kunde inte betalas ut. Konkursen hängde i luften. Det rörde mig inte i ryggen, jag hade vår bebis att springa efter. Tio kilo blev nio. Jag tecknade gymkort och snart blev det åtta, sju, sex... Morotsstavarna haglade i hemmet. Kilometrar avverkades. Fem, fyra, tre... Vitt ris ersattes med fullkorn. Havregrynsgröten puttrade dagligen på spisen. Två, ett, noll. Och minus ett! Jag kunde återigen tränga mig ner i de gamla jeansen.
Min sambo, som varit ett enormt stöd, blev jätteglad. Faktum är att han blev så glad att efter bara någon vecka var vi gravida igen. Två, tre, fyra... Tack vare kaskadkräkningar och en viss återhållsamhet stannade vågen på 17 kilo denna andra gång. Kontoret var stängt sedan länge, men vad gjorde det. Nu hade jag två gullungar att jaga. Åtta, sju, sex...
Där mina damer och herrar är vi framme i nutid. Häromdagen högg terriern till igen. Så det ska bli ett nöje att återigen få fraternisera på denna sida. Låt oss kalla det för sagan om drakens återkomst.