Sådan är solidariteten
TACK FÖR LÅNET! Om boken, biblioteket och den svenska litteraturens villkor Ingemar Karlsson (red.) Sveriges Författarfond
Sven Wernström, Bo Setterlind och Siv Widerberg vid biblioteksaktionen i Stockholm 1969, den bild som utgör omslaget på boken Tack för lånet!
Foto:
Författarfonden bildades 1954 och har till uppgift att fördela den statliga ersättningen för bibliotekslån till upphovsmännen. Den är en unik skapelse. Staten ger en summa för varje boklån, men fördelningen sköts av ett expertråd som består av de konstnärliga utövarna själva. Idén är att politikerna ska hållas borta från beslut i konstnärliga frågor.
Bibliotekspengarna har under ett halvsekel gett ett stort antal författare, översättare, tecknare och fotografer möjlighet att överleva på sina jobb. Det är ingen statlig allmosa utan en ersättning för att allmänheten får fri tillgång till böcker på biblioteken.
Pengarna används på ett solidariskt sätt, påpekar juristen och författaren Susin Lindblom. Hälften går till upphovsmännen, dock så att summan trappas ner för de mest utlånade. Den andra hälften går till stipendier och sk författarlöner.
Vem är då författare? Inte bara den som skriver böcker som branschen tjänar pengar på, säger göteborgsprofessorn Staffan Söderblom, utan också den som branschen är villig att förlora pengar på. De flesta nya och åtskilliga äldre författare är i praktiken utan publik. Det finns också författare utan böcker, såna som råkat i onåd hos sina förläggare och inte kan eller vill ge ut på egen bekostmad.
En författare är inte anställd utan jobbar på eget uppdrag. Yrket kräver ingen utbildning. Arbetarförfattare som Martinson, Fridegård, Lundkvist och Ivar Lo hade ingen beröring med borgerlighetens bildningsvägar. Numera finns det skrivarkurser, men de som går där kommer ofta direkt från skolan utan att ha hunnit skaffa sig nån livserfarenhet att skriva om.
Svenskarna är det mest kulturaktiva folket inom EU, tätt följt av danskar och finländare, skriver Arne Ruth i ett kapitel om Kulturstöd och upphovsrätt. I exempelvis Grekland utnyttjar 8 procent av befolkningen biblioteken mot 75 procent i Sverige.
När det gäller upphovsrätt skiljer vi i Sverige på ideell och materiell rätt. Copyright betyder egentligen kopieringsrätt, rätten att mångfaldiga och marknadsföra. Den rätten kan förlagen förvärva. Men de får inte kränka författarens ideella rätt genom att förändra innehållet. Den ideella rätten har hos oss högre juridisk status än den materiella!
I Norden har vi en gemensam historia av författarkamp, upphovsrättslagar, folkbildningsambitioner och väl utbyggda bibliotek med fri utlåning, skriver fondens direktör Jesper Söderström.
Här får vi se upp sen vi hamnat i EU, vars huvudintresse är en väl fungerande marknad. Gratis boklån hamnar ju utanför marknaden!
EU talar om ökad kulturell konkurrens och otillåtna nationella stödformer. Världshandelsorganisationen WTO begärde förra året att Sverige skulle öppna sina bibliotek för privat ägande. Författarfondens framtid är osäker. Kommer regeringen att ta strid? Blir det EG-domstolen och hur går det då?
Boken har många medarbetare och innehåller en hel del läsvärt förutom det rent kulturpolitiska. Den hyllar Jan Gehlin, författarnas ordförande 1965-1982 och mannen bakom upphovsmännens unika trygghetssystem.
Max Lundgren berättar om aktionen 1969 när vi tömde biblioteken på svensk skönlitteratur för att få förhandlingsrätt. Gösta Fleming skriver en hel liten avhandling om Foto i bok. Maja Ekelöf har med ett stycke ur sin Rapport från en skurhink. Hon skrev en sida då och då på olika skrivmaskiner på kontoren där hon städade. Lena Andersson berättar att hon en dag beslöt att bli bildad genom att bara läsa de garanterat bästa författarna. Nobelpristagarna, allihop. Hon blev inte imponerad.
Anna-Clara Tidholms bidrag heter En bilderbok är inte alltid vad man tror. Där har sen 1940-talet i text och bild utforskats "liv och död, svartsjuka, sorg, aggressivitet, kärlek, ensamhet och det mesta som ingår i våra liv".
Kulturjournalisten Anneli Jordal skriver ett av bokens intressantaste avsnitt under rubriken Bland kåkfarare och äventyrare. Det handlar om författaren Janne Bergquist (1930-1994). Hennes berättelse börjar:
Jag hade fått en tjänst på författarfonden 1970. En dag sa chefen: Ta det här kuvertet och gå ner i tunnelbanan och ge det till en av våra författare. Janne Bergquist heter han och är på rymmen från fängelset. Han är förklädd i mustasch och solglasögon och han har fått veta hur du ser ut...
Janne Bergquist är nu oförtjänt bortglömd. Norrköpings stadsbibliotek har inte en enda bok av honom. Inte Flerahundra knutar, kultboken om tidningschaffisarna. Inte Andas barn, den roliga boken om Rune som blir totalförlamad i 50-talets polioepidemi. Inte Allmänna linjen, boken om hur barnen luras i skolan.
Janne Bergquist bosatte sig i en grotta på Teneriffa och överlevde till 1994. Han är ett exempel på Fondens totala solidaritet med sina författare.
Så jobbar vi med nyheter