Sabaton har befunnit sig på turné i närmare sju och en halv månad och när de stormar in på Flygelns scen genomför de sitt hundrade framträdande under den sväng de är ute på.
Med andra ord är det en rutinerad och oerhört samspelt pluton som under närmare två timmar utsätter sin publik för artilleribeskjutning bestående av klämmigt komponerad hårdrock.
Sabaton är en skicklig samling musikanter som kan varandra utan och innan (jag tror rent av de kan nynna alla förinspelade synthar i sömnen) och som trots att det mycket väl skulle kunna gå på trött rutin och autopilot upprätthåller bilden av att de har våldsamt roligt på scenen. Det är herrar som med oefterhärmlig energi far som yrväder fram och tillbaka över tiljorna och tillsynes outtröttlige härföraren Joakim Brodén är den värsta duracellkaninen av dem alla.
Sabaton gör en helhjärtad arbetsinsats.
Men allt går inte prickfritt. I "Gott Mit Uns" snubblar sångaren betänkligt när han villrådigt inte tycks kunna bestämma sig för om han ska sjunga låtens svenska eller engelska text och mellansnacket blir bitvis lismande parodiskt. Med tanke på gruppens alla spelningar och upplevelser av publikhav är det uppenbart att den påtagligt lördagsberusade Norrköpingspubliken (från min plats i taket ser det stora havet av pumpande nävar riktigt mäktigt ut och ropen "Sabaton, Sabaton, Sabaton" skallar med jämna mellanrum) inte är det bästa de upplevt. Ändå hemfaller Brodén gång efter gång efter gång åt klassiskt publikfjäsk. Det blir lite trist.
Men kanske behövs den där positiva och glatt uppsluppna stämningen som råder på scenen och i mellansnacken som motpol till den bitvis ganska tungrodda krigslyrik som gruppen släpar med sig. I de svenskspråkiga styckena från senaste skivan "Carolus Rex" är jag rent av tacksam att sångarens artikulation är så luddig att man bitvis inte hör vad han sjunger.
Men publiken äter okritiskt de välgarnerade svulstnumren och i nummer som "Cliffs of Gallipoli" och "The Art of War" slår det gnistor om Sabaton. För att då inte tala om "En Livstid i Krig" som publiken tycks älska.
För att fira den hundrade spelningen utsätter bandets crew stjärnorna för ett litet skämt. Under "Primo Victoria" smyger de ut på scenen och låtsas hoppa hopprep genom hela låten.
Ett festligt inslag som faktiskt inte skär sig alls mot helheten.