Å ena sidan ett gäng seriösa herrar som tar hjälp av historiker för att de krigsdokumenterande texterna ska bli så korrekta som möjligt.
Å andra sidan ett gäng pojkar som knappt växt ur sandlådan och fascinerat fortfarande beter sig som barn.
Sabaton är verkligen två extremt olika världar som möts och frontalkrockar.
Med ett slutresultat som många tycks älska.
Kanske är det så att den lättsamma bitvis väldigt klämmiga framtoningen är ett måste för att de tungrodda, ibland obekvämt krigsförhärligande, texterna inte ska bli allt för blytunga. Men Sabaton på scen är ett riktigt vitaminpiller snarare än de musikanter som vid skapandet av sina skivor ägnat sig åt lite för mycket seriöst bläddrande i historieböcker.
Efter att förbandet, danska D-A-D , gjort sitt bästa för att förstöra stämningen med ett rakt igenom genomuselt framträdande störtar Falukrigarna ut på scenen med en energi som får den påkostade pyrotekniken att blekna.
"Ghost Division" är en lysande öppningslåt och det slår gnistor om orkestern vars idogt nötande av världens vägar gjort den synnerligen samspelt.
Men blasé eller på rutin?
Knappast.
Spelglädjen sprutar om bandet. Musikanterna är som kalvar på grönbete, som barn i en leksaksaffär som verkligen njuter fullt ut åt att ha fått pynta sin scen med stridsvagnar och kamouflagefärger.
Det blir verkligen alldeles för mycket militärporr för att det ska kunna smyga under smaklöshetsradarn och bitvis är stämningen på scenen lite väl klämmig. Speciellt som det snällaste man kan säga om sångaren Joakim Brodéns mellansnack är att det är klyschigt. Men Sabaton lyckas på något sätt ducka mycket av det där just på grund av sin inlevelse.
Joakim Brodén ja. Han tillhör inte scenens starkaste sångare och den här aftonen tycks han heller inte ha rösten helt och hållet med sig, men han går på rent adrenalin och får med sig publiken från start.
En publik som älskar sitt Sabaton och går all in. Responsen i låtar som "En livstid i krig", "To Hell and Back" och "Primo Victoria" är så monumental att det kokar i luften utanför det gamla danspalatset Borgen.
Orkestern blandar dessutom föredömligt med material från olika skivor och vägrar hårdnackat att snöa in på materialet från sin senaste guldsäljande skiva "Heroes". Det är möjligt att det blir någon bit för mycket från svenskspråkiga "Carolus Rex", det råder knappast någon tvekan kring att Sabaton gör sig bäst på engelska, men som helhet står sig setlistan väl och stunsiga "The Art War" är den givna höjdpunkten.
När den vita flaggan hissas och bandet till dånet av pyroteknik i den högre skolan avslutar sin erövring med "Metal Crüe" har de visat att det inte är särskilt konstigt att korståget genom Sverige varit så framgångsrikt.
Spelglädje smittar. Oavsett vad man tycker om den estetiska inramningen.