Så var påsken över
Eller?
Med tanke på det plötsliga snöfallet under natten mellan påskdagen och annandag påsk kan man ju börja undra.
En annan sak som jag funderar över är om vi (jag och större delen av svenska folket) verkligen är medvetna om vad vi firar under påsken.
Under uppväxten har ju påsken varit synonymt med en veckas skollov, extra mycket godis under ett par dagar och färggranna fjädrar i björkriset.
En vår för ett antal år sedan under ett av mina tre år som student i USA blev jag dock ytterst varse om vad vi egentligen firar under påsken.
Visst kan jag min historia och religionskunskap någorlunda väl.
Jag vet att Jesus enligt Bibeln gav sitt liv för att rädda mänskligheten på Långfredagen. Jag vet dessutom att han återuppstod på den tredje dagen och så vidare. Denna påsk i USA blev jag av min dejt (en minst sagt religös flicka från Bahamas) medbjuden på först gudstjänst och sedan middag hos hennes värdfamilj.
Jag har väl aldrig varit av den troende sorten.
Tanken på att lämna över sitt liv i guds händer känns rätt långt borta för mig. Så jag skruvade lite lätt på mig under den två timmar långa (kändes som en hel dag!) predikan i kyrkan och drog en lättnadens suck när det var över.
Nu är det värsta över tänkte jag.
Men middagen hos värdfamiljen är något som alltid kommer att följa mig.
När vi anländer upptäckter jag att vi inte är dom enda inbjudna gästerna. En hel drös ungdomar från skolan sitter runt det avlånga bordet och när det senare är dags för maten startas måltiden som vanligt med bordsbön.
Alla fattar varandras händer och kvinnan i värdfamiljen tackar gud för maten på bordet som vi snart ska få avnjuta.
Men det slutar inte där. Hon föreslår dessutom att var och en av oss ska få berätta vad påsken betyder just för oss. En efter en berättar dom om hur Jesus verkat i deras liv och den lycka dom känner över att han offrade sig själv för att rädda oss från våra synder.
Jag känner hur kallsvetten tränger fram.
Snart är det min tur och jag är den enda runt bordet som inte är religös.
Helt plötsligt vänds alla blickar mot mig och jag inser att det är min tur.
Jag mumlar lite generat på knackig engelska om hur traditionen ser ut i Sverige och att jag kanske inte nått lika långt i mitt sökande efter gud som dom andra runt bordet.
Som tur är verkar alla nöjda med min berättelse (dom anser väl att min vilsna själ iallafall är på rätt väg) och jag kommer undan med hedern i behåll.
Men så liten, oduglig och okunnig har jag nog alldrig känt mig.
Jag menar, hur ska man kunna mäta sig med alla dessa guds barn?
Mitt sökande efter gud har knappast intensifierats efter denna upplevelse.
Jag tror snarare på att vi människor måste ta ansvar för våra handlingar själva och inte be gud om hans förlåtelse.
Och påsken är fortfarande en högtid där det viktiga för mig är att få umgås med mina nära och kära.
Så jobbar vi med nyheter