Så var det när Sebastian dog
Sebastian Rajakero blev 15 år. Han dog drygt tre år efter beskedet om att han fått tjocktarmscancer. Han ville berätta om det. Om vad som hände honom, varför han inte kom till skolan eller fotbollsträningen, varför han inte kunde vara med sina kompisar längre.
Påsken 2005 är Sebastian mycket dålig. På bilden hålls han om av sin pappa. Foto: Anna von Brömssen
Foto:
Från ett helt annat håll fick journalisten Marie Branner kontakt med Sebastian och på så sätt kom hans sista tid att bli ett reportage i Göteborgsposten. Nu lever arbetet vidare då fotoutställningen öppnas på Arbetets museum.
"Det värsta med att dö är man inte inte får gosa med mamma och pappa längre".
Så skriver och tänker Sebbe som han kallas.
Han blir svagare, han får stomi, går igenom cellgiftsbehandlingar, han har ont. Han vill inte vara på sjukhus och istället far han dit för behandlingar, nästan varje dag.
Hans föräldrar och två syskon pratar mycket med Sebastian om hur det ska gå till när han dör.
Han får löftet att få dö hemma.
Påsken 2005 blir krisens tid. Hans plågor gör att han säger ok då. Vi åker in. Jag måste inte dö hemma.
Det gör för ont.
Han dör med familjen omkring sig på annandagens tidiga morgon.
Det känsliga uppdraget för Anna von Brömssen har inneburit nära kontakt med de drabbade och att hon har lyssnat av när de vill att hon ska vara hos dem med sin kamera. Hon har själv satt de etiska reglerna för sitt arbete.
Hon var med när föräldrarna tog hand om sitt döda barn. Var med när lillasyster följde den vita kistan.
Det är så gränslöst sorgligt och samtidigt vardagligt nära och mycket, mycket kärleksfullt.
Det finns ju inget annat, döden är så hjärtskärande.
Döden är priset för kärleken, som det står i sorgboken.
Foto
Sebastian
Foto Anna von Brömssen
Arbetets museum 11 nov-7 jan
Foto Anna von Brömssen
Arbetets museum 11 nov-7 jan
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!