Så sa vi i Östergötland
MAJ REINHAMMARProsten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialectenSwedish Science Press
Foto:
Där har vi en mening som jag aldrig trodde att jag, en infödd Yorkshireman från England, skulle skriva! Fyra gånger om året får jag Östergötlands Hembygdsblad och fyra gånger om året blir jag förvirrad när ordföranden i Östergötlands Hembygdsförbund, den dialektbegåvade Björn Larsson, skriver spalter upp och spalter ner på bredaste östgötska dialekt. Nu har jag inget skäl att skylla på total okunnighet längre!
Maj Reinhammar i Uppsala har möjliggjort publiceringen av en detaljerad avhandling om östgötska dialekten. Visserligen gjordes det språkliga insamlingsarbetet av en prost Carl Nyrén och visserligen skrevs alla ord ner för ca 250 år sedan, men eftersom jag läser sakta, får jag lite tidsperspektiv på det hela.
Carl Nyrén föddes 1726 i Valkebo härad och dog i Kuddby år 1789. Norrköpingsprofessorn Johan Henric Lidén köpte hans bibliotek och skänkte det till Linköpings stiftsbibliotek. Som tur är, räddades det från branden i september 1996.
Maj Reinhammar gör en kort beskrivning över Carl Nyréns liv och gärning. Därefter kommer prostens egen avhandling. Han har en lista över vanliga ordspråk och talesätt samt en förteckning på östgötska namn, innan han kommer till skriftens hjärta, en ordbok över dialekten. Det påstås att ordspråkslistan är en samling talesätt som är brukliga i Östergötland, men enligt mitt tycke är rätt många av dessa ordspråk inte begränsade till länet utan är internationellt kända. Det var bara så att Nyrén omöjligen kunde veta detta.
Det är roligt att bläddra bland orden. "Aje säj" betyder gråta, jämra sig."Barbrott" är inte ett krogslagsmål som jag trodde, utan att rida utan sadel. "Baggepunge" och "bärfis" är inte heller så vulgära som jag tänkte, utan namn för en ört och en insekt (Geum rivale och Cimex baccharum). Ordet "flen" betyder magont eller kolik, vilket kommer att roa mig nästa gång jag kör den trista vägen genom Flen.
Ute på Kvillingeslätten finns husnamnet Humpen, som jag trodde berodde på en liten landupphöjning. Nu ser jag att "hump" på gammal östgötska betyder ett stycke av en äng som blivit avskild. Att bli kallat för en "johljänkere" är ofarligt, eftersom talaren tror att man är en lantmätare. Att bli kallad för en "junkersläns" är något helt annat eftersom det betyder lathund. Att kalla en för lathund kan leda till "käffse" eller träta.
Jag påpekade för min hustru att en "larpe" är en osnygg och i mat orenlig kvinnsperson.
En "låpe" däremot är en oduglig och dum kvinnsperson. Hon svarade inte, utan visade mig, med en talande blick, ordet "slabbertaske", en som inte kan tiga eller hålla mun. Längre fram fann hon ordet "söre", en oduglig karl.
I en så intressant och välgjord samling var det väl onödigt av Carl Nyrén att inkludera så många ord som en östgötsk hustru kan använda som ammunition mot sin äkte make?
Det var ungefär här jag slutade att recensera.
Så jobbar vi med nyheter