Så många världar det finns där ute
Sommar 06.
Doppvänliga vattenhål i skog där man inte behövde bry sig om baddräkt, så högst upp på berg, på klackar och klättar där hela världen kunde ses, runtom, och man ägde allt. Som nån Nils Holgersson. Öppna landskap besjungna av Lundell enligt lokal reklam. Barn som fångade krabbor, täta campingstäder som bredde ut sig så långt man kunde se. Rara blomster, åtminstone för oss som inte kan så väldigt många.
Sommaren var kort men mycket.
Gamla bruk vårdade av kärleksfulla människor som vet allt och kan visa och berätta. Nya människor i gamla trakter, de som tar nya chanser till utkomst, värdshus, ambulerande försäljare av allt från knivar till knäckebröd, personliga caféer och överallt, precis precis överallt en pizzeria. Adria, Vesuvio, Antonio.
Resten skog, hur kan det bara finnas så mycket träd i denna värld?
Ännu en resa, in i det landskap där Gudrun härjat, vem hörde talas om Halland i det sammanhanget. Om de goda danskarna som ägde ett torp i skogen, med alla sina ljuva smultronställen och egendomliga rum, för kantareller, svarta tjärnen och tjäderboet. De vaknade till ett öde land. Allt var borta, knäckt och fult och de föll i djup depression. De vågade inte ens ta sig därifrån, fick tas om hand. Verkligheten hade skakat.
Så kom jobbarna från öst, starka duktiga balter som jobbade med sina fina bilar och röjde. Som gick på smällar när standardmåtten för långtradare inte höll i skogen, inte gick att vända och de måste backa, länge och förlorade en dagsinkomst. Också en tragedi.
- Så ville dom bara äta matiga grytor och basen skulle sitta ensam vid eget bord, jättebra gubbar, kunde en man som skötte login berätta.
Det finns många berättelser därute. Sommaren ger tid att lyssna och ställa frågor. Om gamla herremän och kvinnor som lever kvar i platsens historia, om försvunna kunskaper, om hur det kom sig att den gedigna gården från 1600-talet har blivit övergiven, hur man kan överleva på att baka bullar bara genom att sätta upp en skylt vid vägen, att driva cirkus. Jovisst, cirkusen i Drängsered, Olympia ju, som brukar gästa Norrköping fick vi veta när vi alldeles ovetande åt frukost i det storsvenska landskapet. Så står där en kamel. Johodå, en elak hingst, avundsjuk på sin son, så han fick stanna hemma istället för att turnéra med kamraterna. Stanna hos de märkvärdiga tinkerhästarna med långhårig päls över fötterna.
I våra hagar.
Så barnveckorna, den stora som nu kan stå rak under min utsträckta arm, ett äventyr till människa, slängd i truten, ("men jag tycker att din mage passar till dig, farmor") en obekymrad nätanvändare trots att hon knappt kan läsa, en fena på alla varianter av filmer för barn, vet precis vilka böcker som är kul resp. tråkiga och hur pasta ska tillagas.
Minstingen är ännu mest ett behändigt handbagage. Leende, förnöjd.
Det finns så många världar.
Så jobbar vi med nyheter