Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Så illa är det ställt

Patrik Selsfors

Patrik Selsfors

Foto:

Kultur och Nöje2005-02-11 06:00
Patrik Selsfors
The times they are a-changing..." Undrar om Dylan riktigt fattade hur mycket tiden skulle komma att förändras? I helgen börjar schlagerfestivalplågan. Jo, tittarna strömmar säkert till. Festivalen har ju liksom blivit ok nuförtiden bland trendsetters och mediefolk. Och blir man inte mätt så finns ju alltid Fame Factory och Idol. Jag menar vad är detta?? En skola där man lär sig hur man ska röra sig, vilka gester man ska ta till, vilka kläder man ska ha för att bli framgångsrik. Precis som om det fanns en knapp att trycka på för framgång! Förresten kanske det gör det.
Detta är en mycket tydlig indikation på hur illa det är. Pop- och rockmusik räknas numera inte som en levande konstart, varken bland publik eller kritiker. Man ser populärmusik som en mängd små genre-fack som bedöms inom sin genre och däri ligger en mängd saker som t ex: attityd, klädsel, till och med språkbruk ibland. Och så musiken då. Som sällan överraskar utan snällt anpassar sig till genren. Annars blir det svårplacerat och svårsålt.
Den här utvecklingen har alla musikstilar tagit. Konstmusiken var ursprungligen en renodlad bruksmusik, till dans, till religiösa ändamål. Sedan tog den en mer utpräglad konstnärlig inriktning och levde länge som välmående kulturbärare tills nästa musikstil mötte tidens krav på ett bättre sätt: jazzen. Konstmusiken delades upp i en stor, stor nostalgigren och en pytteliten ultrakonstnärlig. Dagens symfoniorkestrar är ju i själva verket till 90 procent gigantiska coverband med stela 1800-talsförtecken och med en egen helt otidsenlig, frackklädd liten envåldshärskare (dirigenten).
Jazzen tog samma väg men med ett snabbare förlopp. Ursprungligen bruksmusik, sedan mer av konstnärligt sökande och publiken fortfarande med, när rocken sedan kom delas den upp i en nostalgidel och en tynande konstnärlig. Och så då rocken som bred genre. Ja, den har ju alldeles tydligt gått in den senare fasen för länge sedan. Nostalgidelen är ju tydlig, inte mycket nytt händer. Musikkritikerna förvärrar situationen genom att vara helt blinda och rentav föraktfulla för allt sökande och alla försök till verkligt personligt tilltal.
Nej, man hypar ett och annat som i princip låter 70-tal. Allt som försöker vidga vyerna och vara mer fritt sökande stämplas raskt som pretentiöst. Det finns ju heller ingen ekonomi i sånt, ingen publik. Men det finns hopp. Nämligen internet med dess anarkistiska prägel och dess möjligheter för spridning av t ex musik på en global arena. Visserligen finns förmodligen inte ekonomi i det heller men för alla de som tycker att deras musik är viktig och personlig är kanske inte pengarna det viktiga. Agnarna sållas så att säga från vetet. För att slutligen parafrasera Frank Zappa: Rock ain´t dead but it smells funny.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!