Så får du grandios sommarstämning

Kanske vaknade Stuart Murdoch en gråmulen Glasgowmorgon, bara för att finna att blicken skymdes av regnet som duggade ner tätt. Kanske bestämde han sig för att göra dagen lite större och luftigare. Kanske strök han med fingret längs den kalla glasrutan, innan han satte sig ner för att fånga ett av de där magiska ögonblicken i en sång.
"I spent the summer wasting/The time was passed so easily/But if the summer´s wasted/How come that I could feel so free/I spent the summer wasting/the sky was blue beyond compare".
Några rader från Belle and Sebastian har fastnat i mitt öra. Berättelsen om den perfekta lata sommaren under klarblå himmel, koncentrerad i skivförpackning, färdig att avnjutas.
Men här är det inte särskilt magiskt just nu. Eller klarblått. Och inte hade jag tänkt skriva om det, men det finns nästan inget sätt att komma runt det. Det är ju så uppenbart här, närhelst man sticker ut näsan med picknickfilten under armen i hopp om en skön eftermiddag i parken. Eller när man öppnar tidningen och skummar rubrikerna. Regnet. Det där ständigt närvarande regnet. Sommarens säkraste gäst. Hällandes ner, duggandes, plaskandes, skvalandes, rinnandes eller tillfälligt bundet i gråmulna skyar.

Och febriga av reslust köar de semesterlystna utanför dörren till Utlandsförmedlingen. Vart som helst, bara det är soligt, sandigt och salt. Och på de svällande åarna i Småland blommar sällsamma uppblåsbara gumminäckrosor. Någon badar i en jättepöl och regnet fortsätter att strila. Glider vidare genom sommarstugor, trossbottnar och tagetesstånd. Drar med sig några svordomar, en hel del suckar och litervis med spillda förhoppningar på sin väg mot havet. För regnet vill också ha havslukt, salt och sol.
Det känns som ett slags mittemellanland. Ett tryck på paus innan sommaren sätter igång på riktigt. För snart ska jag ju bada varje dag och bli sådär genomvarm i solen. Bara ha linne, kjol och flip-floptofflor. Och bilsätet kommer att vara så hett att det bränns och vägen kommer att damma. Dagarna ska glida förbi som moln och himlen vara lika blå som i sången. Ojämförligt blå.
Så idag tänker jag ta på mig de gamla hörlurarna och framkalla grandios sommarstämning. Andas imma på fönstret och rita en sol. Medan jag väntar på att himlen ska skifta färg och att värmen ska knocka mig oåterkalleligt rätt ner i hängmattan.